Tomas Gustafson

3-faldig OSguldmedaljör

IMG_0476

Foto: Elisabet Gustafson

Om jag tittar på mitt flöde så ser det ut som att hela livet består av cykelträning. Det är naturligtvis inte så men det har upptagit en stor del av tiden under det här året. Tiden med Skoda Cycling Team var fantastiskt inspirerande och nu efteråt saknar jag lagmedelmmarna och det gemensamma målet vi strävade efter.

Efter några dagars letande efter en bevattningstimer så hittade jag den jag letar efter i Häggvik norr om Stockholm. Bevattningstimer måste vara sommarens vara eftersom den produkt jag letar efter verkar vara slut överallt. Dessutom har jag  insett att lagersaldo verkar vara en tuff nöt att knäcka för de flesta varuhuskedjorna.  Det är drygt tio mil dit och hem. Enklast hade varit att ta bilen men oron att produkten inte skulle finnas gjorde att jag tog cykeln istället. Det känns självklart bättre att komma dit på cykel för en eventuell bomresa än med bil.

DSC02288 2

Foto: Elisabet Gustafson

Så idag är jag trött i benen igen efter att ha varit ute med landsvägscykeln, några watt för hårt och något för inspirerad av att vara tillbaka på racern efter en kortare mtb-period. Jag var dessutom orolig att det skulle kännas konstigt att vara tillbaka på min Emonda efter att ha cyklat alla dessa fantastiska mil med Skodas vassa teamcykel. Dock, cykeln kändes helt otroligt tyst och skön. Det blir många mil till i år. Kanske blir det också nya hjul framåt hösten.

I övrigt funderar jag på hur jag ska kunna flytta fram positionerna vad gäller mina inspirationsföreläsningar. Eftersom jag har så förbaskat svårt att marknadsföra mig som förträfflig hamnar jag lite i kulisserna. Alla utvärderingar talar ett annat språk. Där är jag påläst, insatt, vass, intressant, den bästa de har haft, mitt i prick, osv. Jag får återkomma i ämnet då jag sorterat mina tankar och det dags för uppgradering. 

På återhörande

Skärmavbild 2018-07-08 kl. 19.47.58

Foto: Happyride.se – Harri Manni

Det är lika bra att erkänna det direkt. Jag har tappat ungdomens mod att kasta mig utför okända stigar i högsta fart. Jag är inte heller kompis med rullgrus och rötter. Dessutom är jag för oerfaren på småstigar och kör med för hårt pumpade däck för sjuttielfte gången. Likväl var det en fantastisk dag i Rättvik med omnejd då jag genomförde Mörksuggejakten. Studsigt och dammigt men kul att genomföra. Nu har jag en utgångstid som jag kan förbättra eller så lär jag mig att bara njuta i den vackra dalanaturen. Jag får se vad framtiden innehåller.

Tack också släkten Junell för fantastisk langning och hejarop. Det var första gången jag fick sådan fin service och det kändes lyxigt att få vara med om det. 

IMG_8121

Efter loppet är det som vanligt. Ibland känns det som jag ska svara upp mot det jag gjorde för trettio år sedan och just det ligger väl ganska mycket hos mig själv. Men, i det nya enkla tycker jag att det är inspirerande att cykla med alla dessa starka människor som kämpar på. Ibland orkar jag gå med, andra gånger inte. Idag, absolut inte. Terrängen tog musten ur benen. Nästa år är jag beredd

  • Vann du din klass, frågade någon. 
  • Långt ifrån, var mitt svar
  • Jag trodde du skulle åka snabbare, kommenterade någon
  • Men det gjorde jag inte, kunde jag konstatera

Hade det varit förr, då jag var aktiv skridskoåkare, hade det varit en annan grej. Då hade jag varit sur som ättika men nu har jag börjat min resa mot att faktiskt leva med att göra mitt bästa. Jag behöver inte skaka på huvudet och känna mig otillräcklig. Formen är toppenbra och jag ska sluta att tillägga – ”för min ålder”. 

På återhörande

IMG_0042.JPG

Jag har egentligen aldrig varit något stort fotbollsfan men lite starstruck var jag och min fru Elisabet när vi träffade Pelé under OS i Peking 2008. Sedan tog min son in mig i Manchester Uniteds värld och ett hängivet intresse för PL. Självklart har jag följt fotbollen genom åren, inte minst 1994 när Sverige hade sin förra storhetstid på herrsidan, dock ej lika hängivet som nu.  Vi gifte oss den 9 juli -94 utan att ha kollat matchprogrammet. 

Jag minns när dåvarande förbundskapten för herrlaget, Tommy Svensson, två månader efter fotbolls-VM för herrar 1994, i en sammanfattning av mästerskapet, sa: ”det tog tid att vänja killarna vid tanken på att de skulle kunna spela en VM-final i fotboll”. De kom inte ända fram men hade nivån och det blev en succéartad framgång som har levt kvar år efter år. Att damerna har tagit både silver och brons undrar jag om man vet ens på Svenska Fotbollförbundet. 

När Sveriges herrlandslag slog ut Italien i höstas och kvalade in till det VM som nu pågår funderade jag på vad Janne Andersson, den nuvarande förbundskapten, tänkte i relation till det ovan. ”Bollen är rund, allt kan hända eller vi tar en match i taget”. Jag har inte följt Janne  och alla skriverier tillräckligt noga så jag vet inte, men just nu verkar allt möjligt. Jag tror att Sverige är en mardrömsmotståndare för alla lag som återstår i turneringen. Grattis Janne och laget så långt. Är det en final som hägrar. Vem kunde tro det?

Själv ska jag upp till mountainbikeloppet Mörksuggejakten i helgen. Det låter kanske inte så glamoröst och det kommer att bränna i benen uppför backarna runt Rättvik. Hoppas det inte är alltför tekniskt. Jag är nog egentligen landsvägscyklist som tycker att det är kul med MTB och det får det inte vara för mycket rötter och stenar i vägen. Cykelvasan passar mig utmärkt men redan där märker jag att jag tappar när det svänger i skogen. 

IMG_0265

Cykelvasan 2017 – Tack happyride.se

Min största begränsning är ofta att inte ha koll på läget. Det suger mycket energi. Då handlar det inte bara om själva loppet utan om detaljerna innan. Finns det parkering, när måste jag vara på plats för att få en bra plats i startfållan, är det kö till nummerlappsutdelningen mm. Frågorna är många. Ni ser hur det är för ett kontrollfreak. Fatta att det tar mycket på krafterna. Slappna av, säger en del. Jag är säker på att några känner igen sig, ni förstår.

Hur var det nu med enkelheten? Det var ju den läran jag skulle ansluta mig till. Medvetendegöra – acceptera – förändra! Lätta ord på pappret – en utmaning i verkligheten.

På återhörande

IMG_8090

Nu har det gått drygt två veckor sedan Vätternrundan och jag saknar Skoda Cycling Team. Det var en otroligt kul resa vi gjorde tillsammans med en fin final i samband med målgången i Motala. Ytterligare en livsbejakande medalj kan läggas till knippet. 

Idag har jag haft en egen kick off på min satsning mot Cykelvasan som går den 11 augusti. Det blev några lugna timmar på MTB:n runt Uppsala och lite vetenskapens värld i lurarna.

När jag skriver är jag relativt öppen om vad jag känner. Jag ska alltid förklara allting in i minsta detalj och vill/ska alltid vara så förbaskat duktig. Det spelar ingen roll om jag har varit fantastiskt, det ska ändå analyseras. 

Jag börjar känna mig som Karl Ove Knausgård. Den kände författaren satt där för något år sedan hos Skavlan och vred och vände ut och in på sig själv i sin egen komplexitet. Sedan dök det upp en fransman som hade varit gisslan hos IS. Han, som hade fått utstå tortyr och bevittnat avrättningar av medfångar, var positiv och helt klar i tonen. Där fanns ingen ömkan om livets svårigheter. Det är svårt att sätta sig in i fransmannens  situation som måste ha burit på många hemskheter inombords. Dock var kontrasten mellan Knausgård och fransmannen total och jag tänkte att jag aldrig skulle ömka igen.

Mitt förra inlägg visar på motsatsen. Där är jag igen och försöker hitta förklaringar på varför just jag inte levererar på topp. Varför inte bara ta emot alla gratulationer och vara nöjd. När jag vann OS-guld sprang jag inte runt med uppsträckta armar utan jag smög ut i ”skogen” så att jag inte skulle genera någon. Om någon viskade: ”snyggt jobbat”, så ursäktade jag mig troligtvis med: äsch, det var inte så märkvärdigt”.

Jag trodde TG 2.0 hade vuxit ifrån det där. Nu krävs det ytterligare insatser eller kanske tvärtom. Jag måste bli enklare och inte knaustifiera livet. Tänk vad skönt att bara kunna ta emot utan att behöva ursäkta sig. 

Det finns mycket erfarenheter att dra från varje satsning. Nu har jag funderat på hur formen ska vässas på bästa sätt till Cykelvasan i augusti. Oftast brukar jag bara cykla på men det kan ju finnas anledning att faktiskt försöka vara lite smart och följa en plan. Det jag märker är att jag behöver mer återhämtning efter tuffa pass nuförtiden. Jag har lite svårt att acceptera att kroppen blir äldre. 

IMG_8082

Formen är relativt god för tillfället. Även om jag har vilat från cyklingen så har jag tränat hemma i trädgården med plattläggning och lite markarbete. 

På återhörande 

DSC02217

Då har jag lagt den nionde Vätternrundenedaljen till samlingen. Jag har alltid tänkt att det finns ett värde med varje medalj och det har inte bara att göra med att ha klarat av målet. Den här gången är värdet starkt knutet till hela upplevelsen med Skoda Cycling Team. Det har varit fantastiskt kul att vara en del av detta och jag kan starkt rekommendera alla som känner att de vill utvecklas som cyklist att ansöka till nästa års upplaga. Jag hoppas att Skodas resa  fortsätter.

Första gången jag cyklade Vättern 2009 var det som del av en svensk  klassiker. Då var mitt mål att gå under tio timmar och jag skulle göra det ensam. Tiden blev 10.50 och det jag fick inställa mig på att kämpa mot var ett slå min frus tid från 1997 då hon som helt ovan cyklist tog sig runt på 11 timmar. Sedan har jag cyklat snabbare för varje år och igår gick jag in på 7.29. Då ska man komma ihåg att jag inte gör det ensam utan som del av ett lag. 

41033054610_f8decefe01_o

Foto: Cykelkanalen.se

Laget nådde sitt mål och tack alla som gjorde ett fantastiskt arbete. Dock  nådde jag inte mitt mål. Skoda Cycling Team hade en uttalad målsättning att nå 7.45 och den klarade vi med råge. När vi rullade in en kvart snabbare ser det fantastiskt fint ut i statistiken och jag borde vara supernöjd. Men så kommer vi till Tomas Gustafsons specialegenskap, det lilla missnöjet som gnager och gör att champagneglaset inte kan höjas i triumf, som gör att jag är missnöjd istället för att njuta, som gör att jag inte kan glädjas innerligt och tycka att jag gjort något bra.

Vad är då problemet? Jo, jag gick inte med i alla rotationer. Mitt personliga mål var att likt fantastiska Nathalie Eklund gå runt hela vägen. Nu fick jag problem med magen och yrsel (för mycket socker, troligtvis honung i bars) och fick gå ner bak för att vila en period vilket stör mig något otroligt och tar bort den fina känslan av att ha lyckats. Jag har haft de här magproblemen tidigare och borde ha lärt mig hantera situationen men nu hade det varit så mycket snack om energibehov att jag gick i fällan. Det smärtar och jag är arg, besviken och revanschsugen.

Så här har det varit genom livet. När jag vann OS-guld 1984 och retligt fick nöja mig med silver på min favoritdistans 10 000 meter, så kom känslorna att hela världseliten hade blivit sämre. Jag kunde inte riktigt njuta. Det var därför det var så otroligt skönt att få vinna i Calgary fyra år senare. Dels hade jag kämpat så otroligt hårt för att höja nivån på mitt idrottande eftersom eliten hade blivit bättre, men jag vann inte bara guld utan jag slog dessutom världsrekord. Det blev ett bevis på att jag faktiskt flyttat fram inte bara min egen nivå, utan matchat nästa generation och stolt kunde kliva upp på prispallen med en otroligt skön känsla av tillfredsställelse.

gustafson_gal_l_01

Så här är det är för en person med min diagnos. Det spelar ingen roll om det är strävan mot OS-guld, ett altanbygge eller något annat. Det finns alltid något som skulle kunna ha varit bättre. Jukka, vår lagkapten i Skoda uttryckte det väl när han sa ungefär så här: ”det är kanske din främsta tillgång som gör att du alltid strävar mot något bättre men också väldigt jobbigt att ha med sig genom livet eftersom det hindrar känslan att någon gång vara nöjd”. Ett år till får han hänga med, den där förbannade Luther, sedan får det vara nog.

Nu är det inte så illa som det kanske låter. Jag har en underbar familj och ett otroligt bra liv. Dock kommer de här mörka molnen in ibland och jag förösker bara ärligt berätta om min resa. Nu stundar nya mål och  jag har lärt mig något av det jag varit med om. Framför allt har jag börjat skriva igen. Nästa idrottsliga mål är Cykelvasan. Jag återkommer om det.

På återhörande

SKODA_Camp_Bike_Drone_180513__0037

Då är det nära och jag känner en viss nervositet. Vanligtvis brukar jag sitta på cykeln på väg ner mot Gränna och Jönköping så här på fredagskvällen i Vätterntider. Nu sitter jag hemma och åker buss ner i morgon bitti. Det känns väldigt annorlunda. 

Jag vet egentligen inte varför jag är nervös men det finns en anspänning som jag inte kan göra mig fri från. Förra året cyklade vi precis under åtta timmar och jag är i bättre form i år så på ett sätt borde det vara lugnt men det är ju ändå en åtta timmar lång prestation som ska genomföras. Då startade vi dessutom 19.36 så det var ett nattrace. Det går inte att ta ut något i förskott och det kommer att krävas full koncentration hela vägen. Nervositeten ligger väl knuten till utmattning och utmaning.

Det är lätt att stirra sig blind på beräknade snitthastigheter, passertider och näringsintag. På samma sätt har jag under våren skrivit om wattvärden, framtestade mjölksyratrösklar och förbättrade konditionskurvor. Det går att ta fram statistik på cyklade mil, genomförda intervallpass och förbrukade kalorier. Sedan kommer då den viktigaste frågan av alla: varför gör jag det här?

Ja, varför gör vi det här, vi motionärer som av vissa blir betraktade som avvikande? Vi är ganska många och det är ju inte säkert att det finns ett gemensamt svar. Vi har nog alla våra skäl till varför vi sätter upp mål och strävar mot dessa. Vad är det som lockar? En bekant frågade min fru vad hon trodde och jag tror hon svarade att jag gillar att fysiskt  ta ut mig, att det är utmattningen i sig som är målet. Det låter lite mysko men visst är det skönt att ha gett allt i olika sammanhang.

Ibland när jag håller föredrag så märker jag att de strävanden jag försöker beskriva blir som att följa ett schema på ett fyrkantigt Excel ark. Det blir torrt, tråkigt, planerat och utan spänning. Det är som att målet är allt och resan bara en lång tråkig förberedelse till att antingen lyckas med det man tänkt sig, eller misslyckas. Svart eller vitt. 

Det finns naturligtvis flera dimensioner på en strävan mot att nå sina mål. Vi måste hitta ett sätt att utnyttja kraften i inspirationen. Att utnyttja kraften i oss själva som personer, anitngen själva eller tillsammans. Det gäller att ha kul längs vägen och det är väl just det som är lätt att glömma bort. Ofta sägs det att resan skall vara mödan värd och det kanske är att ta sig an någonting som är tuffare än det vanliga som också är det roliga.

Går det vägen – toppen. Går det inte som vi tänkt oss – toppen – då får vi försöka igen. Är vi motiverade, har uthålligheten och ser meningsfullheten i våra aktiviteter finns det antagligen ingen gräns för hur länge vi kan hålla på.

På återhörande

IMG_7961

För en tid sedan märkte jag att jag börjat gå runt och skaka loss benen precis som under skridskotiden. För ett antal år sedan trodde jag att jag var klar med benskakandet men det återkom och det har tilltagit i takt med att intensiteten har ökat. Jag vill att benen ska vara avslappnade, mjuka och återhämtade nu när det bara är några dagar kvar till årets stora utmaning. Dock gör de lite ont.

Det blev ju ändå närmare tretio mil under helgen så det är klart att det märks och då kanske framför allt i benen. Nu är cykelbrännan komplett med bruna armar, vita händer och delvis solbrända ben. Allt fysiskt arbete är i stort sett klart. Det jag har nu, är det jag ska cykla med. Frågar ni mig så gäller det att balansera på rätt sida nu och se till att överskottsenergin finns tillgänglig. 

Även om cyklingen med Skoda är fantastiskt kul och det nu är nära examen på lördag så går det inte att toppa den känslan jag hade då jag gav mig av till Calgary för drygt trettio år sedan. Innan jag kommit utanför Eskilstuna hade jag redan stannat en gång för att kolla att passet var med. Jag kände att något speciellt var på gång. Under resan till Arlanda tänkte jag på pappa som gått bort ett par år tidigare och jag mindes också alla de träningstimmar jag hade lagt ner för att nå den positionen som jag hade arbetat mig upp till. Landskapet var snötäckt och solen sken. Det var en underbar dag. Då jag kom upp på Strängnäsbron blev känslorna alldeles för starka. Jag började gråta. Tankarna rusade fram till Calgarys prispall. Jag visste så väl att jag hade chansen men jag var tvungen att ta det lugnt och inte tänka i förväg. Styrkan fanns, det gällde bara att släppa loss krafterna vid rätt tillfälle.

DSC02189

I bilen på Strängnäsbron vinner man inga medaljer bara för att man tror att man kan göra det. Att vara förberedd och tro att man har gjort rätt är en sak, att utföra prestationen kräver något mer. Jag hade arbetat mycket med den mentala träningen. Dels för att ha rätt sinnesstämning inför start men också för att kunna vara offensiv då det skulle avgöras sent in i loppen, då tröttheten är som allra mest påtaglig och det är störst risk att tänka fel. 

Längs vägen finns troligtvis alltid händelser att ta vara på. Ett sådant ögonblick fanns laddat i ett träningspass som var kontinuerligt återkommande varje vecka. Det var ett tempopass som bestod av sex gånger tre minuter löpning. Ingenting märkvärdigt alltså men med stor effekt för kommande prestationer. Det var ett ganska kort pass som krävde god uppvärmning och mentala förberedelser för att kunna möta löpningen med rätt attityd.

”Det lätta regnet gjorde löven blöta och genomsur tog sig Tom fram genom skogen med ett mål; att kämpa för att bli snabbare, för att nå högre och för att bli starkare. I huvudet arbetade tankarna frenetiskt: max, max, max. Ingenting skulle få hindra honom. Han stressade tanken att prestera ännu hårdare, han ville ta ut sig fullständigt. Det var nu han hade chansen. Ursinnigt kämpande slog han undan trädgrenarna, stenarna hoppade han över och då han kom bort till den öppna gränsgatan i skogen kände han en närmast euforisk känsla av styrka. Han flög ut över branten och tog emot sig med spänstiga ben då han hårt men smidigt dunsade i marken. Han sprang genom mossarna för att suga ut de sista krafterna. Inuti hans huvud fanns det dock ingen gräns för hur mycket han kände att han skulle orka med.

Den sista löpintervallen avslutades mitt inne bland småbäckarna i ”mörka skogen”. Regnet hade precis slutat och solen tittade fram mellan tallarna. Fåglarna började sin aftonkonsert. Tom kände kraften som fanns laddad runt omkring honom. Allting var nu lugnt och fridfullt. Bara skogens ljud hördes. Andningen var fortfarande hård och han tänkte framåt i tiden. Ta med den här känslan till vintern, tänkte han och började sakta jogga mellan träden. Ännu ett pass var över – ännu ett vinnande pass fanns med i sinnet.”

TG löpning mot Karfala

Naturen bjuder på många inspirerande miljöer

Det gäller att ta vara på ögonblicken och förstå att prestationer ger och tar, oavsett om det är att vinna olympiskt guld eller cykla runt Vättern. Jag tar med mig naturbilder och mitt friska, starka och hoppfulla juniorjag med på lördag. Jag så många fantastiska och starka träningsminnen att det borde räcka och bli över. 

På återhörande

DSC01853

Test igen

Förra helgen arbetade jag mig igenom Siljan Runt och sedan på måndagen körde jag uppföljningstest på Activitus. Jag hade inte hoppats på några stora förbättringar men jag har ju ändå arbetat ganska målmedvetet med förhoppning om att kunna påverka mina värden i positiv riktning. Kurvorna har förskjutits åt rätt håll och jag ligger bra till för min ålder vilket gör mig glad. Det hade varit kul att ha värdena för tio år sedan och jämföra med dagens siffror. Troligtivs går det mesta att påverka åt olika håll genom hela livet och som jag skrivit tidigare så känner jag mig i otroligt mycket bättre form nu än för tio år sedan.

Häromdagen blev jag plötsligt väldigt trött, så trött att jag hade svårt att hålla mig vaken och det verkar hänga i. Är jag sjuk, har jag brist på mineraler eller vitaminer eller är jag uttorkad? Möjligtvis sover jag för lite? Jag tror att jag just nu behöver ganska mycket återhämtning när jag har tränat eller så tänker jag för mycket på att jag är trött. Det kanske är så att jag behöver mer aktivitet, inte mindre. Eller så är jag nervös inför Vätternrundan om en dryg vecka! Nervositiet och oro kan stjäla mycket energi.

Jag minns att jag träffade Lars-Erik Uneståhl för många år sedan. Lars-Erik är pionjären vad gäller mental träning och jag använde hans mentala träningsband flitigt under åttiotalet då jag var som allra mest framgångsrik. Vi hade inte setts på länge och så möttes vi på tåget. Han frågade hur det var och jag svarade att jag kände mig lite stressad. Jaha, sa han och verakde helt oförstående till det. Det var som att stress inte fanns representerat i hans värld och jag kände mig skyldig till att jag kände på det sättet. Med mental träning hade jag ju fått lära mig att balansera det energiska högintensiva med det lugna, sköna och trygga lågintensiva.

DSC02187

Den mentala träningen var en viktig nyckel för mig då jag åkte skridsko. Att lägga sig med Uneståhls mentala träningsband var en högtidsstund. Dels var det extremt avslappnande muskulärt men också djupt avkopplande mentalt. Visualiseringen var och är ett kraftfullt verktyg för att förbereda sig på kommande situationer, både på lång och kort sikt. Inget hokus pokus alltså, bara ett sätt att hitta rätt i tanken och samtidigt få en skön återhämtning. 

Jag minns ett gäng säljare som jag skulle träffa för en inspirationsföreläsning. Gruppen hade en paus innan jag skulle gå in i rummet. Då de kom ut så överhörde jag tre personer som samlades i en liten grupp och pratade om varför de inte kommer att lyckas. De levde tydligen i en värld av omständigheter som de lät påverka sin egen situation. Det ger knappast någon positiv energi. Jag är säker på att gruppens bästa säljare lyssnade på min föreläsning på ett helt annat sätt än de tre som levde som offer i omständigheternas värld. Jag har varit där också, så jag vet.

SKODA_Camp_Bike_180511__2287

Foto: Hans Berggren  Det gäller att få laget sammansvetsat

Nu i helgen väntar två pass. I morgon lördag väntar tre timmars lugn cykling och på söndag är det generalrepetition med Skoda. Då blir det fem timmars hård körning. Det finns två sätt att förbereda sig på det. Det ena är att fortsätta att tänka och kanske till och med prata om att jag är trött. Det andra är att tänka på hur kul och skönt det är att sitta på cykeln. Jag kan själv påverka hur mycket energi jag har tillförfogande genom mina tankar – det är jag som styr.

På återhörande

 

DSC02179 2

Gårdagen bjöd på en riktig propagandacykling i samband med Siljan runt till skillnad från förra året då det verkligen östen ner. Jag och mina två kamrater kom iväg hyfsat tidigt, så relativt snart låg vi och snurrade i fronten av en stor klunga. Mitt mål var att arbeta igenom de sexton milen som träning inför Vättern och jag känner mig nöjd med min cykling. Det blev att toppenbra pass. Om jag får säga det själv så tycker jag att jag var en kraftigt bidragande del till att vi hade 39,9 km/h i snitt på de sexton milen. Hade samarbetet fungerat bättre hade vi lätt seglat in en bit under fyra timmar!

När man cyklar motionslopp är det intressant att se hur sporadiska samarbeten uppstår och dessutom inse hur svårt det är att kommunicera när man inte kan prata med alla samtidigt. Att få en rotation att fungera på ett bra sätt kan tyckas enkelt men eftersom man inte har satt ramarna och vet allas intentioner innan start blir det hackigt. Först är vi många, sedan är vi få, en del är vana att cykla i lag, andra gör det för första gången. Efter några rotationer försvinner några ner i kön och plötsligt är det enbart ett led och rotationen har upphört. Då gäller det att snabbt få igång kedjan igen. Så här håller det på. Det är jobbigt, frustrerande men kul att vara cyklist.

SKODA_Camp_Bike_Drone_180513__0138

Skoda Cycling Team tränar samarbete. Foto: Hans Berggren

När samarbetet fungerar är det som en smord kedja som bara smidigt rullar på. Det är så vi ska cykla i Skoda Cycling Team på Vätternrundan. Det kommer att gå undan men vi vet hur vi ska göra för att få det att fungera på allra bästa sätt. Nästa helg är det generalrepetition och helgen innan midsommar är det sedan dags för det vi har tränat för hela våren. 

Vi började den här resan med att testa oss och i morgon är det dags för uppföljning. Det är med spänning som jag beger mig till testlokalen i morgon förmiddag för att se om jag på tre månader lyckats förändra mina värden i positiv riktning.

På återhörande

SKODA_Camp_Bike_180511__1688 2

Foto: Hans Berggren

Resan med Skoda är verkligen speciell. Vi har ju inte möjlighet att träna tillsammans hela tiden men vi kan följa varandras träningar och bravader via sociala medier. Vilka fantastiska och entusiastiska människor jag får förmånen att lära känna. Träningslägret för ett par veckor sedan var också toppenkul och inspirerande. Det är precis som förr. Jag vill vara i bra form och jag undrar om de andra också var lite trötta i benen eller om det bara var jag. Det har hänt otroligt mycket positivt den här våren.

Oavsett så lägger jag in vad jag kan i den här resan. Jag laddar på men försöker samtidigt vara smart så att jag inte bränner ut benen. Jag vill vara med hela varvet och jag vill verkligen ta mina skift och bidra till att vi gör något storartat tillsammans. Det gäller att känna sin kropp samtidigt som man gör vad man ska. Jag gör vad jag kan för att kunna vara en del av vår resa runt Vättern om ett par veckor. 

Till helgen blir det en resa runt Siljan. Jag lyckades till slut köpa en plats på Siljan Runt av en som oturligt hade ramlat på träningen i veckan. Innan dess hade jag ödmjukt försökt finna en plast hos arrangören och undrat om det möjligtvis skulle kunna finnas en plats till en trefaldig olympisk guldmedaljör. Ni ska förstå, hos en som alltid har tagit ett halvt steg bakåt, är det en riktig ansats att ens fråga om något som detta. Man ska inte tro att man är något och det visade sig ju också vara så. Det är väl bra att man inte gör skillnad på folk. Nu är jag med i varje fall och jag behöver tempoträningen som jag hoppas finns laddad i de sexton milen.

SKODA_Camp_Bike_Drone_180513__0138

Foto: Hans Berggren

Vätternrundan om ett par veckor ser jag verkligen fram emot med spänning och lite lagom ångestladdning. Det blir nionde gången jag kör och första gången dagtid. Jag har alltid startat mellan 19.36 och 20.00, dvs kört kväll, natt och tidig morgon. Det har haft sin charm men nu är det dags att ta fram solglasögon istället för lyse på styret. Vi startar sist på lördag eftermiddag den 16 juni.

På återhörande