Tomas Gustafson

3-faldig OSguldmedaljör

DSC02715Nu var det väldigt länge sedan jag skrev och när jag sätter mig ner blir det mycket att skriva om. Det är ju inte så att det inte tänks, men mycket av det jag tänker håller jag oftast för mig själv. Jag brukar exempelvis inte diskutera eller skriva om politik men liksom alla andra berörs jag av det som händer i omvärlden.

Jag känner mig stolt när modiga Greta Thunberg läxar upp världens ledare i FN. Hon fightas med galningar som Trump och Bolsonaro när hon levererar sanningar i klartext. Men hon trycker också hårt på mitt eget samvete där jag manövrerar mig fram i tillvaron med flygskam, dieselskam och numera också mjölkskam.

När partiledare partajar utomlands och diskuterar huruvida Systembolaget ska vara öppet på söndagar i något slags frihetsperspektiv, då behöver vi andra enskilda individer fundera över vårt sätt att förbruka resurser. Jag är absolut inte bäst i klassen men det räcker inte med att kompensera flygresan till Thailand med en ekologisk fruktkorg på kontoret. Det kommer att göra ont att ställa om.

Att ändra sina vanor kräver motivation men det kräver också att vi har en medvetenhet om vart vi står någonstans och naturligtvis åt vilket håll resan går. Kunskap, tålmodighet, beslutsamhet och inte minst meningsfullhet blir viktiga begrepp för att lyckas.

På återhörande

 

Då sitter jag på planet hem från Mallorca. Det har varit en underbart fin vecka med massor av fina turer med Alcudia som utgångspunkt. På cykeln rullar vi igenom små byar som ligger utspridda i det småkuperade landskapet. Straxt bortom slätten slingrar sig vägarna upp på utmanande serpentiner som får benen att brännas. Mästercyklisten Bernt Johansson har planerat de lagom utmanande rundorna.

För mig har det inte handlat om antal mil utan om njutning tillsammans med mina kamrater som varit på Avonova Actives läger under veckan. Det är min första gång som ledare och det har varit mycket trivsamt på det sättet vi i grupperna har tagit oss an passen tillsammans. Under torsdagen stod Sa Calobra på programmet, en rejäl stigning från havsnivå upp till drygt sju hundra meter. Den dryga halvtimmens klättring är magisk.

Nu bär det hemåt till nattliga minusgrader och nytt läger i helgen med Calle Friberg och Henrik Sparr. Då är det MTB som gäller.

På återhörande

 

DSC02051

Tid är något vi alla får handskas med. Vi köpte ett hus i början på århundradet. Jag och min fru har från tid och annan arbetat hårt med projekt av olika slag. Ibland har det känts som om alla byggnationer och projekt har legat framför oss som en stor våg och aldrig har vi nått toppen för att kunna njuta av den sköna avkopplande surfningen som väntar, där någonstans i framtiden.

Dock har vi lärt oss en sak genom resan. Att stanna upp och reflektera, att titta på det som är avklarat och vara nöjd med det. Det är otroligt lätt att bara se det som är ogjort.

DSC02776

Nu ingår det tyvärr, åtminstone i min personlighet, att aldrig vara riktigt nöjd. Jukka, som var lagkapten i Skoda Cycling Team, noterade detta i somras och påpekade mycket riktigt att detta är en styrka men också något som gör att man aldrig kan njuta av sina framgångar till hundra procent. Klas, en lagkompis sa: ”ibland måste man kunna tillåta sig att säga – det är bra nog”. Sant, det har blivit bättre med åren men ränderna tycks aldrig riktigt gå ur.

Egentligen är det nog så att jag är nöjd, men jag tror att andra förväntar sig att jag ska prestera bättre, så därför är det som en försvarsmekanism att ge uttryck för att det möjligtvis skulle ha kunnat vara lite bättre. Det spelar ingen roll om det är en idrottsprestation, matlagning eller en text. Resultatet kan bli att undvika istället för att utmana.

Untitled (30)

Jag lyssnade på ett avsnitt av Framgångspodden med Alexander Pärleros där Lars-Erik Uneståhl var med. Det var kul att lyssna till Lars-Eric som ju fanns med som en viktig del av mitt idrottande genom den mentala träningen. Han pratade om självförtroende och självkänsla. Genom podden inspirerade han mig till att inse att det är dags att läsa klart PUMT – personlig utveckling genom mental träning. En kurs som Lars-Eric utvecklat på Skandinaviska Ledarhögskolan och som jag började läsa för många år sedan. Nu tar jag nya tag och gör klart en lös tråd som sladdat med under ett antal år. Det ska bli kul och spännande att dyka in i det nygamla som varit så värdefullt under alla år. 

På återhörande

frilagd bild slideboard1_webb

Slideboarden var en kär vän och perfekt redskap att använda till att arbeta med mentala bilder.

Jag känner mig hyfsat stark, ja ibland känner jag mig verkligen i toppform. För en del år sedan var det kört när pulsen gått upp och mjölksyran bränt till. Nu återhämtar jag mig och kan gå på igen när det behövs – inom rimliga gränser förstås. Jag kan känna mig nöjd med det.

Dock finns det en sak som alltid stört mig och som jag undrar om det bara ligger hos mig och gnager eller om andra känner likadant. Då jag ser mig själv på bild eller video har jag svårt att relatera till vad jag ser. Jag minns också en gång då en liten flicka kom fram till mig och sa: idag ska vi filma oss själva – så att vi kan se vad vi gör för fel!

Och det är väl just där det ligger. Att stirra sig blind på felen. Då vi filmade förr i tiden så undvek jag att titta på filmerna eftersom det jag såg inte stämde överens med hur det kändes. Jag tittade på kompisen och den femfaldige OS-guldvinnaren Eric Heidens OS-lopp från Lake Placid -80 istället.

När jag ”kände” att jag åkte som Heiden var det en fantastisk känsla men det stämde inte överens med de filmade bilderna av mig själv. Så jag nöjde mig med att ”känna” mig som Eric och tog emot goda tekniska råd från coacher som jag litade på.

DSC02734 2

På väg genom Lunsen

Det är egentligen samma sak idag då jag ser cykelbilder på mig själv. Det känns inte igen. Inte kan väl den där klumpen vara jag, tänker jag och drömmer mig stark på mästerliga klättringar där jag smidig och stark tar serpentin efter serpentin. Nu finns det tack och lov andra ställen att känna styrkan än vid serpentinklättringar på alpvägar. I Uppsala med omnejd är det knappast stigningarna som inbjuder till utmaningar.

Vi har kanske alla vårt eget sätt att locka fram det bästa ur oss själva och jag vet att att de mentala bilderna styr otroligt mycket. Det gäller att kunna behålla den starka och positiva bilden även när det blir riktigt tjurigt. Då får vi inte låta den där dåligt filmade bilden från det kassa träningstillfället slinka igenom filteret. 

Vill du bli mästare, måste du träna som en mästare, sa Wolfgang Pichler vid ett tillfälle för en del år sedan. Se också till att du har en mästerlig mental bildbank får väl jag lägga till.

På återhörande 

DSC02634

Lunchpaus i Stensdalen

Oj vad lång tid det tog att få ihop något  igen. Jag inser att jag inte har skrivit något sedan 20 augusti. Hösten kom, Cykelvasan var över, inga tävlingar inplanerade och det blev lite tomt. Möjligtvis låg förväntningarna lite högt då jag tog nattåget upp till Vålådalen för att vandra ner till Bruksvallarna. Här skulle upplevas, tänkas, njutas, bos i tält, drickas morgonkaffe på fjällvis, fotograferas och allt detta fantastiska låg framför fötterna då jag traskade iväg med min alltför tunga packning från Vålådalens fjällstation förmiddagen den 11 september.

Vålådalen var en inspirerande plats under mina träningsår. I september 1987, då jag tränade som mest intensivt inför det som skulle bli toppen på min karriär med gulden i Calgary, åkte jag upp till Vålådalen för ett sista ”läger” inför säsongen. I dagboken skrev jag:

”Klockan halv elva på måndagsförmiddagen kliver jag av bussen från Undersåker. Stig-Roland Bergqvist hälsar mig välkommen. Jag installerar mig i blå rummet i Olandervillan. Genom fönstret kan jag se Vålåsen ligga hägrande. Molnen är låga och det hänger regn i luften. Jag vill ut på vidderna.

Inom kort greppar skorna de första spångarna över myrarna på väg upp över åsens nordsida. Miljöombytet gav omedelbar effekt och all trötthet från den sörmländska träningen var som bortblåst. I mitt sinne hade jag Lunndörrstugorna i sikte. Jag tänkte springa dit och dricka ett glas varm saft hos Sten innan han skulle stänga för säsongen.  

ORG_DSC02640

Han var kvar och önskade mig lycka till varefter jag sprang tillbaka med lätta steg. Nu hade det börjat snöa lätt och jag njöt till hundra procent. Det här var så långt från fyllda idrottsläktare man kunde komma, ändå var det dit färden skulle bära. Just då kände jag bara att vägen verkligen var mödan värd.

Då jag kom tillbaka till turiststationen tänkte jag efter hur långt jag hade sprungit. Nästan trettio kilometer blev det och jag kände mig totalt fräsch och underbart skön. Efter kvällsmaten lade jag mig i vardagsrummet i den olanderska villan och läste en bok. Vedträna sprakade i den öppna spisen.

De fem dagarna i Vålådalen var uppfriskande och precis som under landslagslägret i augusti begav jag mig upp på fjällsidan för att få en sista blick av det storslagna. Nu skulle jag inte komma tillbaka igen”.

DSC02645

Efter tre mils vandring är fötterna utmattade av den tunga packningen. Det fina vädret har bytts till regn och hård blåst. Det gör inget men då jag kommer fram till Gåsensugan väljer jag att bo inne i bekvämligheten. Inget morgonkaffe och drömmen är naggad i kanten. Jag inser att jag inte gillar att ändra på planer och lärdomen av vandringen är att ha lätt packning samt rimliga mål.

Några dagar senare vandrar jag med vänner utanför Bruksvallarna. Packningen är lätt och naturen är njutbar. Vi får några dagsturer som är magiskt fina. Det är så här man tankar energi, tänker jag, och inser att rimliga förväntningar är nycklen till den fina upplevelsen. 

På återhörande

DSC_0018
Hösten knackar på dörren och morgnarna är aningen kyligare. Det är en fin tid. Under mitt idrottsliv som vinteridrottare hade jag ofta känslan av att det var september som avgjorde säsongen. Då mörkret och regnet kom gällde det att vara beredd och hålla målen klara och tydliga. Det kunde vara en tuff tid men också en inspirerande del av året.

Nu blandas höstinspirariton med valrörelsens käbbel och jag har ibland svårt att bestämma mitt eget fokus. I brevlådan dimper flygblad från NMR ner samtidigt som jag planerar föredrag där kunderna knappast förväntar sig annat än att jag ska vara fantastisk. Jag vill göra inspirerande föreställningar och har en god förmåga att låsa situationen vid den roll jag blivit tilldelad. Så länge man förstår sin roll och är väl förberedd är det möjligt att leverera.

Jag skriver att jag är träningströg, blottar mina svagheter och kanske kan upplevas som komplicerad. Jag förösker vara öppen, ärlig och förstår att en del människor inte kan greppa vad jag menar. Varför ska man lyfta till locket på eventuella problem. Värdlen är full av fantastiska människor som gör otroliga saker. Det har väl aldrig varit så enkelt att låta sig inspireras. Skyltfönstrets flöde är enormt och det bara fortsätter. Här ska man ju absolut inte vara problematiserande.

DSC02428

Sommarcykling i Österrike

Jag håller mig till inspirationens kant. Förra helgen var det Ironman i Kalmar. Flera kompisar var där och slet, med betoning på slet. Jag följde dem på nätet och jag frågar mig själv varför jag inte är med. Det brukar vara så. När jag ser andra göra fantastiska saker så blir jag fylld med lust. Jag tittade t o m om det finns några crawlkurser för hopplösa män i medelåldern. Den gamla mästerskapssimmerskan Louise Karlsson kan intyga mina bristande färdigheter och jag vet inte om det var hon som planterade bilden i mitt huvud av mig själv som en lodrät spik i vattnet. Kalmar vore en enorm utmaning alltså!

Nu i helgen fick jag se via Facebook att några cykelkompisar hade varit nere och kört Marmotte Granfondo Pyrénées, en lite ”lagom” utmaning på 165 km och 5 500 höjdmeter.  Så ett av mina utvecklingsområden är att se till att drömmarna blir av och inte bara ett suktande när jag ser att andra gör häftiga saker. Min son William försökte hjälpa mig i min lätta frustration och föreslog att jag skulle kunna cykla till Umeå (60 mil) i ett svep eller cykla från Riksgränsen till Smygehuk. Det är bra när barnen vill hjälpa till och tror på en.

På återhörande

IMG_8414

Lördag morgon kvart i sex lämnar jag Lindvallen för att hamna någorlunda tidigt i mitt startled som är nummer tre. Insläppet öppnar kvart i sju och när jag kommer ner strax efter sex ligger redan ett trettital cyklar på kö. Jag säger till en som kommer långt senare senare och fräckt lägger sin cykel långt fram i kön. Han fattar inte varför jag har synpunkter. Men vad kan jag begära i ett land som inte har någon kökultur…

Men vänta nu – redan här märker jag vad jag är på väg in i. Ett slags vridande,vändande och kritiserande. Jag ondgjorde mig tidigare i sommar över Knausgård och så är jag likadan själv. Varför kan jag inte bara skriva: det var en underbar morgon och det var magiskt att känna fartvinden i backen ner mot Vasaloppsstarten. Jag kände mig lite oviss på formen men hade goda förhoppningar att nå mitt mål som var en tid under tre timmar.

Jag har nog alltid varit en som vridit och vänt på saker och ting. Så har det troligtvis alltid varit men när jag var yngre var det nog inte lika tydligt. Man kanske inte alltid behöver fundera på varför man gör det ena eller det andra. Livet kan väl bara få tuffa på. 

DSC_2160 2

Bild från: mtbfoto.se

Det gjorde det under Vasan. Jag tuffade på mot Mora efter bästa förmåga. Min gamla skridskokompis Junell langade förnämligt dricka efter Mångsbodarna och i Oxberg. Efter Hökberg gick det sakta i leden och jag gick upp och körde själv väldigt mycket för länge! Vart var ni, ni som låg bakom? Jag kände mig hyfsat stark men fick kramp i båda låren med fem km kvar vilket innebar att jag kunde gå med i gruppen men inte hjälpa till med farthållning. 

Jag landade på strax över tre timmar och kände mig nöjd med min prestation. Även om målet var under tre så fick det vara gott nog. Så skulle min kompis Klas N ha uttryckt det. Jag tänkte nästan direkt på nästa år och redan innan jag duschade kände jag mig stimulerad att göra ett nytt försök 2019.

Även om jag är glad blir mitt uttryck alltid en aning dystert. Jag har väl läst för mycket problematiserande litteratur för länge sedan. Dessutom är favoritfilmen Tarkovskijs Stalker. Nu får det bli ändring under hösten. Jag återkommer med en ytterligare uppgraderad version av TG. 

På återhörande

DSC02448

Då var jag där igen och känner mig träningströg med anledning av att jag håller lite för högt tempo på distansträningen. Det är inte några megaturer jag är ute på men det tar på krafterna ändå. Eller så är det så att jag slarvar med nedvarvning och återhämtning. Eftersom jag i stort sett bara avslutar passen utan att ens skaka benen så får jag skylla mig själv. 

När jag var i USA som nittonåring satt vi alltid i grupp och stretchade i minst en halvtimme efter passen. Jag kan inte minnas att jag la ner så mycket tid på rörlighet och stretching då jag tränade senare i karriären. Idag är det obefintligt men behovet finns ju där. Hos mig alltså.

Då jag var trettio och närmade mig slutet på karriären så frågade jag häcklöparen Edwin Moses hur han gjorde för att ta hand om sina ben. Jag hade lärt känna honom genom IOC Athletes Commission och han var ju dessutom några år äldre än mig. Han kylde ner benen i isbad. Ok, det var bara att spola i kallt vatten i badkaret och lägga i mängder av is, typ frysta glasspaket, och sedan härda ut.

 

Iseffekt (kopia)

Visserligen hade vi ju använt oss av metoden tidigare då Hasse Magnusson och jag efter tuffa pass i underbara Vålådalen gick ner till iskalla Vålån och lät benen få sin behandling. Det finns säkert studier som visar både positiva och negativa resultat av isbad men vi tyckte det var friskt och skyndade på återhämtningen. Man kan inte alltid veta allt och jag ska nog testa isbad igen så att jag får lite sprutt på mina ben.

Det finns många faktorer som påverkar hur man känner sig. Inte minst det mentala spelar stor roll. Tidigare idag skulle jag köra en knapp timmes test på min MTB. Jag började, körde en kilometer, la av och rullade tillbaka hem med massor av negativa tankar om att inte orka, jag gör det i morgon, mm. Dock fångar jag upp mig själv i min ynklighet och ger mig en mental smisk och resonerar med mig själv om att det handlar om inställning. Jag bestämmer mig för att göra att nytt försök.

DSC_0019

Nu är det full laddning. Jag försöker föreställa mig första backen på Cykelvasan och sedan hålla högt tempo när det planar ut. Längre fram på testbanan försöker jag föreställa mig delar av de sista två milen. Även om jag var trög i kroppen och huvudet så lyckades jag matcha min bästa tid från förra året. Det hade kunnat bli en misslyckad träningsdag, nu blev det inte guldstjärna men ändå ett himla fint träningspass, nästan så som jag hade tänkt mig. Gott nog. 

På återhörande

IMG_8317

Nya vägar efter alpvägarna i Österrike

Efter Österrike är det nu några dagar utanför Umeå som gäller. Backarna är inte lika tuffa men det är väldigt rofyllt att trampa på i sin ensamhet på fina stigar och små grusvägar. Jag lyssnar på Historiepodden och känner mig allmänt stark när blodet strömmar genom kroppen. Det här är verkligen mental avkoppling.

Jag hinner tyvärr inte med några tävlingar innan Cykelvasan den 11 augusti så jag får försöka höja tempot på egen hand. Det är svårt att simulera tävling på träning och jag vill så gärna vara i god form för att kunna prestera bra från Sälen till Mora. Jag gör mitt bästa och försöker se till att jag har ”overskudd” då det är dags.

IMG_8314

Nu sitter jag på kvällen nere vid sjön i lugn och ro. Långt borta brinner det och där möter människorna en annan verklighet. Jag ser på FB att jag har vänner som är på plats och hjälper till. Det är stort. I tidningarna kan vi läsa om och om igen om katastrofen och också om hur människor trotsar eldningsförbudet. Det är lätt att bli förbannad.

Ofta går mina tankar till de gamla minnena. Man kan tro att jag är fast där men det är som en guldgruva med erfarenheter, inte minst ur psykologisk synvinkel. Nu ska jag försöka arbeta hårt och tänka mig i form. Då jag har presterat allra bäst har jag alltid kunnat balansera energisk, kraftfull och målinriktad med avslappnad, avkopplad och harmonisk. Känslan av att kunna vara helt avkopplad och trygg är helt oslagbar.

På återhörande.

DSC02461

Det är något speciellt inspirerande med uppförsbackar

Då är det dags igen för cykelrapporten fast egentligen är det en naturupplevelse som jag försöker beskriva. Träning javisst, men i en underbart fin miljö. Det bränner naturligtvis i benen under de långa klättringarna och det är fantastiskt att då och då titta ner för att konstatera att arbetet betalar sig i vunna höjdmetrar. 

Ofta kanske man inte ser sina framsteg lika tydligt inom andra områden. Det kan ju bero på att man inte har några mål eller ens någon förväntan. Den fysiska sidan inom idrotten är relativt lätt att utveckla. Det går att mäta på olika sätt och det gäller att lyssna till kroppens signaler för att undvika skador. De mentala bristerna upprepar sig gärna och kräver ett långsiktigt arbete för att utvecklas. Då får jag återigen påpeka det viktiga med meningsfullheten. Det är lätt att ta till omständigheter som förklaring och nöja sig med det.

När jag strävar uppför alpklättringar känner jag ingen tidspress utan bara njuter av utmattningen. Det är helt enkelt kul. Jag vet att andra kan göra det ännu snabbare och det är ok. Helst vill jag inte stanna längs vägen utan bara mala på i ett svep, som idag. EL-isabet följde med och tog autentiska bilder.

DSC02490

När jag trampar tänker jag också ofta på mina föredrag, som ju är mitt arbete. De handlar egentligen inte om idrott utan om strävan. Vi kan måla upp inspirerande framtidsbilder, kortsiktigt och långsiktigt, imorgon eller längre bort. Är aktiviteten meningsfull handlar ju allt om strävan att lägga pusselbit efter pusslebit för att få ihop bilden. Ibland lägger man fel. Då får man försöka vrida och vända på biten för att få den att passa, eller så får man välja en annan bit. En del gör rätt direkt, andra behöver längre tid på sig. 

På återhörande