Tomas Gustafson OLY

3-faldig OS-guldmedaljör

Varför blir unga karriärister sjuka av chefen?

Det är en rubrik som flashar förbi i flödet. Jag noterar och raderar. Men det känns ändå angeläget att fundera en del eftersom jag varit anlitad som föreläsare av så många chefer som vill att personalen ska maxa sin potential. Ofta har man jämfört sitt ”lag” med fotbollslaget där man kan byta ut någon som underpresterar.

Min ansats har alltid varit individen och dennes verklighet. Regissören Kjell Grede pratade om att befinna sig ”i situation” under en föreläsning i slutet på 90-talet. Hans framträdande både bekräftade och förändrade mycket i mitt sätt att förhålla mig till mina grupper.

När jag träffat organisationer sedan mitten på 90-talet har jag reflekterat över att många arbetar med att ta hand om konsekvenser istället för att tillfredsställa de faktorer som skulle kunna vara direkt avgörande för arbetsplatsens prestationer. En del ledare är fantastiska och förstår exakt sin roll, andra tycker en snärtande piska är mer verkningsfull.

Oförståelsen av att människor kan uppleva situationer olika är ofta slående.

OLY är ett certifikat som delas ut av World Olympians Association. Det är ett bevis på du som innehavare har tävlat vid ett olympiskt spel inom din idrott. 

Tomas Gustafson OLY. Vad nu då!!! Jag har haft mitt diplom några år men jag la det åt sidan🤔 I början låg mina medaljer undangömda och de olympiska kläderna kunde man ju absolut inte använda. Då kunde ju någon tro att man tyckte att man var något! Jag var helt enkelt fånge i den förbaskade jantelagen!

Jag fick skäll i korvkön hemma i Eskilstuna för att jag ”svikit” och bara kommit sjua i Lake Placid 1980. Efter OS i Sarajevo 1984 kom jag hem till Eskilstuna och blev hyllad men det skavde lite eftersom jag då tävlade för SK Pollux i Västerås. Då var det jag som svikit.

Då jag kom hem från OS i Calgary med två olympiska guldmedaljer blev jag återigen hyllad i Eskilstuna och då var det på riktigt efter som jag också hade återvänt till Eskilstuna Idrottsklubb där jag börjat åka 1970. Sedan upplevde jag det som en liten mollavslutning på karriären då jag med en trettonde plats i Albertville 1992 smög hem i skymundan.

Men, oavsett medaljer kan vi som deltagit i OS titulera oss med OLY. Jag har upplevt OS fyra gånger som aktiv, arbetat med sex OS i IOC Athletes Commission och representerat Sveriges Olympiska Kommitté vid 6 Olympiska Spel.

Egentligen är deltagandet större än guldmedaljerna jag vunnit, eftersom stoltheten och glädjen av att tillsammans med mina lagkamrater ha gjort den tuffa resan för att komma med till OS, är allra störst. Frågar ni mig om minnen från den aktiva tiden är det lägren och gemenskapen som finns allra tydligast bevarat. Mål och mening är naturligtvis viktigt för att ge energi till att genomföra arbetet men oj vad tydligt det blir att resan i sig är den stora behållningen.

Det har gått en del år men nu när möjligheten finns ska jag med stolthet lägga till min nya titel, OLY.

Erfarenheter från mina Olympiska Spel kommer inom kort.

Resans mål – Wien

Hemma från Österrike igen och jag har nästan glömt att jag hade en underbart fin cykeltur från München till Wien. Igår gick Cykelvasan mellan Sälen och Mora. Visst är det med lite sorg som jag konstaterar att jag inte var med men det har varit väldigt trevligt att dels cykla men också vara tillsammans med familjen.

Nästa år kan jag nog vara redo att mig an Vasan igen. Det finns en faktor som jag liksom inte vill låtsas om, men som kanske ändå visar sig. Det är att jag blir äldre och att det är svårare att bygga upp formen igen efter avbrott. Jag tycker nog inte att jag någonsin har haft något gratis och ännu mindre nu.

Men jag känner mig hoppfull och ska nog få ihop något bra framöver. Till vad vet jag inte, men det är alltid trevligt med små utmaningar som lockar tanken till aktivitet. Det viktiga är att det känns meningsfullt så att det blir av.

Resan jag nyss genomfört gick från München till Inzell, vidare till Bad Aussee, Lassing, Kernhof och som sista anhalt Wien. För mig var det ett litet äventyr men kanske inte den ultimata utmaningen. Turen innehöll en del moderata klättringar men inga riktiga serpentiner som jag känner att jag vill utmana innan benen säger tack för sig. Det känns som att det är långt dit ändå. Än finns det utvecklingspotential.

Nu tar hösten vid och det får bli en del cyklingar och annan träning på hemmaplan.

Uppför en liten knäpp längs vägen till Wien

Dagen till ända och det blev fem fina cykeldagar, inte överdådiga, men krävande på sitt sätt. Jag har gjort det här för välmåendets skull och på ett sätt är det en gammal dröm som jag nu har snuddat vid. Det känns fantastiskt fint men väl i mål känner jag att det gärna hade kunnat få vara några fler utmaningar längs vägen.

Dagens resa gick från Kernhof till Wien. Det var ganska mycket nedförskörining med några inspirerande ”knäppar” längs vägen. När jag närmade mig Wien låg jag på ganska hårt och det kändes som om den femte dagen hade kunnat följas av fler cykeldagar men nu får det vara nog för den här gången. Målet är nått.

Att det blev München till Wien beror på övriga familjen. Det hade lika gärna kunnat vara andra destinationer och någon gång framöver ska jag ta mig an en lite mer utmanade resa, med fler och längre klättringar. Jag vet inte varför men det lockar att meditativt mala på uppför backarna på lätta växlar.

För några år sedan prestationsvandrade jag från Vålådalen ner till Funäsdalen. Packningen var alldeles för tung och efter första dagens tre mil hade jag ont i fötterna och ryggsäcken kändes krävande att ha på ryggen. Nu inspireras jag i FB-gruppen ”ultralätt utrustning” och kommer vid nästa vandringstillfälle se till att ha en behaglig tyngd på packningen och gå lagom lång sträcka – dvs njuta av att vara ute och ha tid att stanna upp.

När det gäller cyklingen är det likadant men det inspirerar att också känna på de riktigta klättringarna med de många serpentinerna. En faktor även där är tyngden på väskorna. Nu kändes det som om ”struten” drar bakåt ganska rejält men det kanske bara är en tankevilla. Kilona hade ju kunnat sitta någon annanstans men visst märks det att packningen väger en del.

Det är inte första gången jag cyklar i alperna men det är första ”touren” där jag tar mig från en plats till en annan. Nästa gång ska jag spänna bågen lite högre och dessutom se till att basformen är utomordentligt bra.

Fin morgon i Österrike

Jag brukar inte längta efter sol men viss var det skönt att se en blå himmel idag och det ser ut att bli likadant i morgon. Att det regnar är visserligen helt ok men det blir inte lika fint att stanna längs vägen.

Idag fick det till och med bli en Apfelstrudel i Mariazell. Dvs jag beställde en men sedan visade det sig att de inte hade någon, så det fick bli en annan kakbit istället. Det är skönt att stanna till för en fika eller lunch men roligare om man är flera. Jag kan lika gärna äta nötter längs vägen!

Idag blev det en kortare tur från Lassing till Kernhof. Det är platser ingen vet att de finns. Jag måste också ha tittat fel på banprofilen eftersom jag trodde att det skulle bli ganska många fler höjdmetrar än vad verkligheten bjöd på. Jag följde en älv en längre stund och det märkliga var att jag inte ens fattade att det gick uppför. Vattnet rann åt motsatt håll så rimligtvis borde jag haft uppförsbacke. Kanske har jag återfått styrkan i benen. Jag får testa i morgon.

Efter den lugna cykelturen känner jag mig fräsch inför morgondagens avslutning då jag cyklar in till Wien för att sammanstråla med övriga familjen.

Nästan framme i Lassing

Det gäller att skriva medans man minns. En dag läggs till handlingarna och ganska snart början nästa dag ta vid i tanken.

Redan tidigt i morse hörde jag strilandet men intalade mig att det var ljudet från den lilla bäcken som hördes genom det öppna fönstret. När jag sedan tittar ut inser jag snabbt att bäckljudet var undanträngt av hårt regn. Det var så dagen började men vad gör väl det.

Jag rullade iväg från Bad Aussee med vindjackan på och solglasögonen fick vila i ramväskan. Sedan cyklar jag oavbrutet och inser naturligtvis till slut att min energi börjar tryta. Det kanske var det som orsakade de trötta benen. Det är så det blir för mig när det regnar. Jag känner verkligen inte för att stanna. Att gå in för att äta och få en förnimmelse av att vara klar för dagen kan vara förödande.

På Instagram skrev jag att det var kul men jobbigt att benen blir trötta och att jag aldrig upplevt det på det här sättet. Jag har fått kramp och självklart har benen varit trötta vid ett otal tillfällen. Det är den här sega tröttheten jag inte känt tidigare och som här i Österrike har lett till att jag behöver resa mig från sadeln. Jag tror helt enkelt att jag har tappat styrkan.

Nu cyklar jag inte för att prestera eller imponera och då är det bara intressant att få uppleva nya känslor. Jag gör det här som en investering för livet och jag tycker att det är enormt privilegium att få sitta på cykeln och känna sig frisk nog att ta sig an den här resan.

Framöver blir det säkert fler och tuffare resor men det här var en bra basresa som ger massor av erfarenheter. Det är klart att det blir lite tyngre i uppförsbackarna med både ramväska och strut under sadeln.

Dagens mål var Lassing. Nu återstår ytterligare några dagar och jag hoppas någonstans inom mig att solen ska kunna titta fram så att det inte bara blir regndagar rakt igenom. Prognosen för morgondagen ser lovande ut.

Efter gårdagens regnresa från München till Inzell var det skönt att se torra vägbanor idag på morgonen. Annars började dagen med en 9 km Umleitung och redan där började min Garmin krångla vilket skapade en växande irritation under dagen.

Tänk också vad lätt det är att sitta hemma vid datorn och planera rutten. Jag lever lite på gammal styrka vad gäller uppförsbackar men det är bara i huvudet. I verkligheten känner jag att spänsten försvunnit och det blev en jobbig dag. Dock känner jag mig hoppfull. Jag har ju verkligen inte förberett mig speciellt väl för den här resan.

Jag cyklar en del men sitter sällan i sadeln riktigt länge. Nu blir det sextimmars dagar och benen tar stryk. Däremot har jag ju inte bråttom så jag behöver inte jaga.

Trött i benen men även i tanken så svajade humöret något mot slutet och jag började tänka att det inte skulle finnas någonstans att ställa in cykeln. Jag tänkte att det skulle kosta extra att få lakan och handduk osv. Väl framme i Bad Aussee visar det sig att jag har lyckats pricka in ett suveränt boende där även kvällsmaten ingår i priset, vilket var en trevlig överraskning. Jag kan varmt rekommendera även kvällens destination, Villa Styria.

I morgon bär det av ytterligare österut. Det vore trevligt om solen kikade fram men det går bra med regn också.

Inför avfärd där det sedan skulle visa sig att solglasögon var överflödiga!

Efter ihärdigt regnade hela vägen från München var det mäktigt att närma sig Inzell idag. Inzeller Hof är en kär gammal plats där jag spenderat en mängd lägertimmar för många år sedan. Nu är jag bara här en natt för att sedan cykla på in i Österrike under morgondagen.

Jag kör inte några superlånga etapper och min tanke är att ta det lugnt för att njutningscykla. Idag blev det inga stopp pga regnet men jag hoppas det klarnar upp något så att jag kan ta en fika någonstans längs vägen i morgon.

Det är rätt skönt att meditativt låta pedalerna gå runt. Det växer fram en del tankar och känslor nästan lite som självterapi. Jag vet inte om jag behöver det men jag tycker nog att en del saker som jag gått och funderat på får en ny belysning. Kanske kan jag få ner en del av detta i skrift också 🤔

Foto: Henrik Kindgren

Under våren kände jag mig lite uppgiven. Det är lätt att skylla på pandemin men egentligen hade jag nog tappat det inre drivet. Jag hade börjat bli lite rädd för att ta ut mig eller vad det så att jag blivit lat!

Några månader längre fram låg Cykelvasan och lockade men tittade jag allra längst in trodde jag nog inte riktigt på mitt mål som var att gå att cykla på 2.55. Jag hade tidigare cyklat på 3.01 och 3.02. Om det var bra för en sextioåring vet jag inte men jag har känt mig stimulerad att försöka.

En faktor med CV har också varit att träffa Ulf Ekstrand och Jan Junell, mina gamla kompisar från skridskotiden. Nu hade Ulf sålt sitt hus i Sälen så den faktorn var borta.

Under våren körde jag mina pass, dock utan det riktiga drivet. Jag körde också mina intervaller på trainern nere i källaren två gåger i veckan. Men, som sagt, det riktiga inre drivet saknades och jag började känna en viss tvekan med meningsfullheten att veva runt på pedalerna.

Var då det enda med mitt tränande att prestera en personlig tid på en tävling som skulle avgöranden 13 augusti? Ja, det var ju det som klistrat sig fast i mitt huvud. Som ni förstår behövdes det något annat som lockade tanken.

Övriga familjen skulle åka ner till Tyskland och Österrike samma vecka som Cykelvasan och här stånkade jag på utan tro på mitt mål. Det var då jag tänkte och som jag alltid känt, att det viktigaste som finns är familjen. Jag hänger på deras resa men jag tar med mig cykeln och njuter av resan istället för att gå under för prestationstrycket. Ni hör att jag inte har det lätt med mig själv när det kommer till prestationer.

Nu sitter jag på väg till München för att njutningscykla till Wien. Det blir en tur utan alltför långa dagsetapper så att jag hinner stanna på vägen för att ta bilder och se mig omkring. Jag ser fram emot fem dagars cykling i ett fint landskap. Första anhalt är mitt gamla skridskoparadis Inzell.

Vi hörs efter hand.

Denna lite småkyliga morgon tänder jag kaminen i vårt nya växthus och myser in mig med en kopp kaffe. Samtidigt tänker jag på de många tusen cyklister som kämpar på sina cyklar för att ta sig runt Vättern. Senast jag själv gjorde det var 2018 och då var det min nionde runda som genomfördes tillsammans med Skoda Cycling Team.

Visst är det skönt här i värmen men jag funderar på varför jag inte sitter på cykeln istället. Hur kom det sig att jag blev lite bekväm och började humörcykla istället för att ta mig an de utmaningar som känt så inspirerande sedan jag fyllde femtio för drygt tio år sedan?

Det handlar egentligen inte om prestation men det har varit en skön känsla av att vara i bättre form vid sextio än tio år tidigare då jag skulle passera halvtidssträcket. Nu har jag börjat tappa och det krävs nog en liten blick framåt för att få skutan att börja tuffa på igen.

Grattis alla ni som just nu rullar på eller har haft en resa genom natten. En del rullar på, andra får slita sig igenom denna fantastiska utmaning. Det jag tror vi har gemensamt är den sköna känslan inombords av att ha klarat av något som kanske låg bortom det vi trodde var möjligt när vi startade resan som en tanke många månader tidigare.