Tomas Gustafson OLY

”Tomas, håller du fortfarande föreläsningar”?

”Absolut”, svarar jag

Jag minns ett av mina allra första framträdanden. Året var 1991 och jag var hemlig gäst då ett försäkringsbolag hade samlat två hundra medarbetare i lokalen Havet på Stadshotellet i Eskilstuna. De satt i biosittning med en korridor i mitten och när jag, den hemliga gästen, gjorde entre så gick jag bakifrån fram mot den för dagen uppbyggda scenen. Jag hörde hur det viskades i bänkraderna. ”Det är ju Tomas!” och någon konstaterade, ”Vad kort han är!”.

Då jag kommer fram och vänder mig mot publiken med mitt förberedda manus så är det tomt i huvudet. Min intränade inledning var: ”Människor i rummet – ni är alla olika”, men det som kom ut var: ”Vad kort han är”, vilket ledde till att alla började skratta. Sedan var jag igång och manuset kunde jag lägga åt sidan.

Sedan dess kan jag inte minnas att jag har haft något egentligt manus. Förberedd har jag alltid varit och jag har haft OH-bilder och presentationer när det har passat. Det jag pratar om ligger tydligt representerat och strukturerat i min hjärna. För mig har det alltid handlat om upplevelsen tillsammans med publiken, mer än om det exakta innehållet. Oftast har vi trevligt, ibland får vi kämpa tillsammans.

Vad är jag bra på? Jag är bra på att känna av stämningar i grupper och anpassa mitt innehåll så att alla (de allra flesta) kan känna igen sig i det jag talar om. Jag vill att alla ska få en chans att lockas till att ta det stora eller lilla steget man står inför – ensam eller tillsammans med andra.

På återhörande,

Tomas