Tomas Gustafson

3-faldig OSguldmedaljör

frilagd

Idag när jag var klar med mitt puls/watt/kadensstyrda träningspass så funderarade jag över träningen och vart den ska ta mig. Jag tycker inspirationen med denna träning är stor med anledning av vetskapen att jag ligger helt rätt och tränar exakt det jag ska för att utvecklas. Det beror i sin tur på att jag helt har underkastat mig coach Reck. En annan anledning till att jag är så positiv beror kanske på att jag ännu inte har kört något superhårt pass i hans regi. Å andra sidan är det ju de tuffa passen som är mest tillfredsställande att ta sig igenom på ett bra sätt. ”No pain – no gain”, minns jag att min träningskompis och idol Eric H torrt konstaterade.

När jag var ungdom fanns inga pulsmätare så det var tempohållning på känsla som gällde. Tyvärr är det lätt att träna för hårt och tappa bort sig oavsett hur mycket känsla man tycker att man har. I en mjölksyrabelastande idrott som skridskoåkning kan överbelastning ganska plötsligt vara ett faktum. Efter att ha varit i USA som nittonåring lärde jag mig också vikten av återhämtning. Deras återhämtningsveckor var dock tuffare än vad jag hade tränat tidigare i mitt liv så det krävdes en tids anpassning till den nya nivån.

När jag kom hem igen glömde jag bort allt det där med återhämtning och levde efter den alltför vanliga devisen – ”kroppen tål”. Det amerikanska ”let’s go for it”, ekade inne i huvudet. Jag körde helt enkelt slut på mig. I samband med den smällen i tidiga tjugoåren i början på åttiotalet förstod jag också att återhämtning var att ta på allvar. ”Lyssna till kroppens signaler”- periodisera träningen. Det gäller ju även utanför idrotten.

4014_001

Ibland tar det stopp

Så hur gör man nu när man kan ha koll på alla värden på egen hand eller med assistans. Det enkla budskapet skulle ju vara att följa sin plan men också vara aktsam på kroppens signaler. Ska ett pass vara långt och lugnt då ska det också genomföras långt och lugnt. Även här är ju puls- och wattmätare ypperliga för att hålla ner tempot ibland och se till att det är tillräckligt högt andra gånger. Man behöver inte höja snittet den sista timmen bara för att det ska se snyggt ut i statistiken eller för att det kändes bra just då. Då kanske man har bränt energin som behövs för att utföra tempointervaller dagen efter. Mycket handlar om att välja rätt tempo.

 

Det är inspirerande att vara i god form. Det är också då det är lättast att köra slut på det krut man behöver för att orka fullfölja sin plan mot sitt mål. Oftast är det på tävlingar man vill vara bäst. När jag lärde mig och blev noggrann med träningens intensitet kom resultaten från den ena säsongen till den andra. 1982 vann jag EM och slog världsrekord på Bislett i Oslo. Expressen hade flera helsidor. Det var tider det för skridskoåkningen. Jag återkommer om den mentala sidan av allt det här.

På återhörande

IMG_7649

EM i  jan 1982 blev mitt genombrott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: