Tomas Gustafson

3-faldig OSguldmedaljör

DSC01930

I väntan på vår och torra vägar

I väntan på att det ska smälta undan körde jag igår ett intervallpass på trainern nere i källaren. Det ser inte alls ut som på tidigare bilder utan där nere är det en stor fuktfläck på golvet och lite stökigt runtomkring. Jag ska fixa till rummt så att det blir ”anständigt” men det är ju alltid så mycket annat att ordna med så det dröjer.

Jag vet inte om det här är intressant men basen på passet igår var fem gånger nio minuter i zon 3, dvs för min del 231-245 watt och 139-145 i puls. Jag körde det från datorn och min trainer gav ett motstånd som gjorde att jag fick ligga med min lättaste växel för att kunna hålla riktvärdet för kadensen på 90-100. Det var till och med så att jag kände att det började bränna i benen efter tre intervaller. Märkligt tyckte jag men så var det. Cyklad sträcka blev endast 17,4 km och jag kände att jag jobbade mer än vad som var tänkt.

DSC_0163

För att testa så la jag in samma pass i min Garmin som också skickar värdena till trainern. Eftersom det var vila inagt i träningsprogrammet idag tänkte jag att jag kunde ”fuska lite på mossen” och köra samma pass som igår. Nu blev det genst en mer behaglig cykling med friska ben. Kadensen är tio enheter högre, wattvärdena låg ungefär lika (ett par watt lägre idag) och pulsen var också något lägre. Dock låg jag på mycket tyngre växlar och tillryggalagd sträcka blev 45,7 km.

Nu har han fastnat i mätvärden och helt tappat orienteringen, tänker ni. Jag tycker det är kul och intressant, med värden alltså. Det skapar en diskussionsgrund och samtidigt visar det att om man vill ligga helt rätt utifrån de antaganden man gör om vad som är rätt, så krävs det att man har koll på sin träning och inte minst utrustningen. Jag ser veckan som en kalibreringstid eftersom jag egentligen aldrig har hållit på med mätvärden eller i varje fall inte låtit dem styra mig. Förr gick mycket på känsla.

Fjäll 5

Vålådalen bjöd på många fina träningstimmar

Tillbakablickar i livet kan man göra av nostalgiska skäl. Det kan ju också finnas en del situationer som kan vara värda att minnas då man står inför nya utmaningar. Då menar jag inte för att veta vad man ska göra utan för att hitta inspirationen och den rätta inställningen. 1987 på väg mot två OS-guld i Calgary skrev jag:

Idag talas det väldigt mycket om kvalitetsträning och det är självklart viktigt att man håller kvalitetskrav under träningspassen. Men jag tror absolut inte att det skadar att ”slå huvudet i taket” några gånger under sina sista ungdomsår. Tyvärr verkar det som om det är alldeles för lågt i tak på många håll. Med rätt inställning kan man höja taket åtskilligt. Vill man komma till toppen måste man vara beredd att satsa lite utöver det vanliga.   

En skön löptur väntade på måndagsmorgonen, oavsett regn eller sol. Inställningen behövde jag inte fundera över. Löpturerna var behagliga träningspass, utan press men inspirationssamlande. Jag kände hur jag orkade lyfta benen högt och detta var ett resultat av månaders karaktärsfast träning, och naturligtvis också ett resultat av den nya positiva och offensiva människa jag nu var.

På återhörande – Tomas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: