Jag brukar inte vara speciellt väderberoende. Man har liksom det man har. Men med minus tolv grader i morse får nu gärna någonting hända. Jag vill ha VÅR, sopade cykelbanor och rena vägar.
Förr var det de tuffa passen i det sämsta tänkbara vädret som stärkte tron på målet allra mest. Mörka septemberkvällar i Vilstaskogen med långa serier ”skridskhopp” var tungt men magiskt att genomföra. Intervallpass på tunga mossar uppe i Vålådalen gav styrka. Skridskointervaller i tokblåsten på Ruddalen i Göteborg blev genomförda trots att det hade varit enkalre att stanna inne och spela pingis i Wegastugan! Tack Tomas Movin.
Det handlar naturligtvis om att bestämma sig. Vill man orka långsiktigt behöver nog också det man bestämmer sig för vara meningsfullt. Jag har mer än en gång sagt att jag har cyklat Vätternrundan för sista gången. Men nu,då jag har ett knippe medaljer, inser jag att det är så otroligt mycket värt att göra resan varje år. Det har liksom blivit en del av livet och nu i år gör jag det med Skoda Cycling Team 2018.
Jag är starkare nu än för tio år sedan och känner mig frisk i tanken. Möjligheterna växer fram. Vart jag än ska så tänker jag: går det att cykla? Då spelar det ingen roll om det är Kalmar,Paris eller Sundsvall. Sedan kan det ju vara praktiskt svårt med tanke på övrigt schema men jag undersöker oftast vägar och övernattningsmöjligheter. En del kallar det fanatiskt och jag tycker det är fantastiskt. Fast det gäller att något blir av också så att det inte bara stannar vid drömmar.
Först ska jag cykla Vättern med Skoda och sedan är målet att göra Cykelvasan på 2.55. Det vore enkelt att säga att målet är under tre timmar men jag tror att man ska vara väldigt konkret när man sätter sina mål. Det är alltid bättre att sikta på ett konkret mål än att försöka undvika något. Efter den här sommaren får andra äventyr göra entré.
På återhörande.
Tomas Gustafson OLY 