Tomas Gustafson OLY

När jag tränar kommer tankarna. Under treminutersintervallerna dyker de sista två varven på 5 000m i Calgary upp i huvudet. Jag ser skylten med två varv kvar, jag hör klockan ringa, jag ser coach Per-Arne med tummen upp för att jag ligger efter mitt schema, jag känner den ivriga jakten på att få ut de sista krafterna. Jag ser också mig själv löpa mina treminuters tokintervaller i Vilstaskogen, med förhoppning att kunna vinna ytterligare guld, med tron på att det jag gör är rätt. 

Men återigen sitter jag nere i källaren på min trainer. Det enda jag har framför ögonen är wattmätaren som indikerar insatsen och en klocka som räknar ner på min Garmin. Svetten bildar en sjö på golvet och jag upplever någon slags lycka i tröttheten att kunna påverka mig själv så att rätt film blir uppspelad. Hur skulle jag kunna ge upp med alla dessa fantastiska ögonblick som matas fram. 

En tanke bort ligger uppgivneheten. Den har också funnits där förr men nu är det inte den filmen som jag har valt att spela i min träning mot VR18. Nu ska jag verkligen låta alla starka tankar ta plats. Det blir vinnande träningspass i Vilstaskogen, cykelturer från sörmlandsskogarna, löpningar i Vålådalsfjällen och återigen all träning i Inzell i sydöstra hörnet av Tyskland.

Jag kanske inte har samma fysik som när jag var tjugoåtta men mentalt är det ju ingen skillnad. Eftersom jag har cyklat åtta gånger tidigare vet jag vart jag brukar ha mina tankemässiga svackor och mina fysiska tillkortakommanden. Fysisk litar jag på coach Recks träningsprogram och mentalt grejar jag det med min egna erfarenehet.

Jag ska beskriva de mentala förberedelserna lite mer ingående senare men en första liten erfarenhet kommer här.

Då man lyckats med något kan det ju vara så att det som gjorde att man lyckades var att man förmådde arbeta hårdare än vad man någon gång tidigare hade gjort. Det fanns liksom ett sätt att ta ut ännu mer kraft, att tåla mjölksyran ännu bättre och att få lungorna att bränna av smärta efter att man var färdig.

 

Faran finns då man tänker tillbaka på prestationen, är att man minns den som tekniskt njutbar, att det gick lätt och fint, nästan av sig självt. När man ska göra om det, åker man och letar efter den fina känslan som man hade. Vad man kan ha glömt är möjligtvis att tankarna var förberedda på en offensiv kamp samt att det resulterade i det tuffaste och ondaste man någonsin presterat, då alltså vid det förra tillfället. Där kan man ju åka och leta efter sin goda känsla och fundera över varför det inte händer något. Problemet är/kan vara att man helt enkelt tänker fel. Man får helt enkelt fel ingångsvärde.

På återhörande