Tomas Gustafson

3-faldig OSguldmedaljör

IMG_4934 2

Ute vid Cap de Fermentor, Mallorca

Hur känner ni när ni ska träna? För mig är det oftast lustfyllt och jag kan knappt vänta att få ta tag i utmaningen. Ibland kan det dock vara helt omöjligt att fånga den där känslan som behövs för att besegra den mentala tröskeln som skymmer sikten.

Är det då bättre att vila än att stånga sig igenom ett halvdant pass. Ska man korta ner, sänka ambitionen eller helt enkelt strunta i passet och göra något annat. Eller finns det knep som gör att tröskeln försvinner? 

Häromdagen kände jag mig lite orolig av alla lagkompisars Mallorcarapporter. När de susar fram nere i solen och plussar på milkontot så blev jag nervös att jag hamnar på efterkälken där jag sitter på trainern hemma i källaren och sliter med mina intervallpass. Jag skrev till coach Reck för att få öka på träningsdosen. Samtidigt finns en gräns där man inte kan ta till sig den ökade träningsmängden. Jag känner mig själv hysat väl.

Det finns också maskiner därute. Det vet jag. Med maskiner menar jag människor som bara matar på och som aldrig känner som jag beskriver ovan. Maskinerna förstår inte ens vad jag pratar om och de tvekar aldrig. 

DSC01975

Några medaljer i mitt och Elisabets prisskåp

Ibland frågar människor mig om när jag upptäckte min talang. Talang för vadå, tänker jag. Så här i efterhand, då jag tittar på prisskåpet så inser jag att jag måste ha besuttit någon slags talang men jag har ju aldrig känt mig som en talangfull idrottare. Kanske hade jag talangen att kämpa på, men då ska jag också ge många av de ledare som jag har haft genom åren en eloge, som trott på mig och hjälpt till när det varit tungt.

Jag har mött andra som aldrig sprungit en meter men som tagit på sig löparskorna och sprungit milen under fyrtio minuter eller hoppat upp på cyklen och trampat runt Vätternrundan lätt som en plätt. När jag cyklar motionslopp så inser jag att det finns en massa otroligt starka människor som bara tuffar på. Jag brukar undra om deras ben också värker och har börjat krampa, som mina.

Jag tycker inte att jag någonsin fått en meter eller hundradel gratis och att jag alltid fått arbeta stenhårt för att utvecklas. Det är då jag inser att vi oftast inte har en aning om hur hårt människor har jobbat för att lyckas med det de håller på med. Ibland lyckas de, andra gånger inte. Det gemensamma är alltid ett enormt stort engagemang.

IMG_4675

Elisabet fångade mig genom bakrutan på bilen

Lösningen är nog att sätta rimliga mål som känns inspirerande och samtidigt utmanande. Vill man vara uthålligt och långsiktig bör det finnas en meningsfullhet med det man gör. Jag har skrivit om att fylla femtio under rubriken ”Uppryckningen vid halvtid” och hur jag använde en Svensk Klassiker som medel för att uppnå målet ”God Form” och hur jag upplevde att det som jag inte tyckte var något märkvärdigt blev helt plötsligt något väldigt värdefullt.

Nu, åtta år senare, tränar jag i stort sett varje dag och kör Vätternrundan den 16 juni med Skoda Cycling Team. Vi siktar på 7.45 men jag tror vi grejar under 7.30.

På återhörande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: