Tomas Gustafson OLY

Träningspasset som ser lätt ut på pappret kan ibland vara något helt annat, åtminstone utfört som coachen tänkt sig. Idag var det låg kadens som gällde och de långa intervallerna var som att kämpa sig uppför grymt långa uppförsbackar med alldeles för tung växel. Det vet vi troligtivs alla hur det känns.

Jag vet inte hur det är för er andra men när jag tränar så dyker det upp tusentals tankar. Idag är det bara kämpatankar om att fortsätta som får fäste. Det har blivit så på sista tiden. Jag visualiserar olika sträckor på Väternrundan och ser mig själv som urstark på cykeln i dessa partier som jag vet kan vara kämpiga. För mig har det ett stort värde och jag är övertygad om att det hjälper så småningom när det är dags för examen.

Eftersom en del gamla tankar är relevanta i sammanhanget så smyger även annat än styrketankar sig in i den hårda andningens värld nere i källaren. Jag tycker ju att det här är så himla kul just nu och då är det också lätt till hands att gamla minnestankar kommer med. 

När jag började åka skridsko för länge sedan vann jag svenska ungdomsmästerskapen redan första året. Det var 1971. Andra året kvalificerade jag mig inte, tredje året kom jag sist, fjärde året kom jag inte med, femte året kom jag på tionde plats. Hade jag bara varit resultatfokuserad så verkade ju detta vara helt fel idrott. Dock fanns det en bärande faktor som var viktig för att fortsätta och som är väldans lätt att glömma bort – kamratskapen och stoltheten att vara EIK:are. Det var kul att vara där tillsammans med alla kompisarna i Eskilstuna Idrottsklubb. 

När jag håller föredrag brukar jag ibland prata om den viktiga känslan av att befinna sig i ett meningsfullt sammanhang. I omklädningsrum nummer sex på Eskilstuna Isstadion och på tävlingarna när vi var ute, fanns kompisandan. I vuxenvärlden benämner vi det ibland för psykosocial arbetsmiljö. Vilka var viktiga för att det här skulle fungera i EIK? Ledarna naturligtvis och inom idrotten ofta benämnda – eldsjälarna. De som alltid var där utan egen vinning. 

Vad är viktigt för att vi förtroendefullt ska kunna samlas runt vår gemensamma strävan i andra sammanhang? Samma svar – ledaren – som har en förmåga att vara närvarande och leva medvetet men som också är en handlingskraftig mästare som coachar och inspirerar.

Det är det här som far genom mitt huvud på en millisekund när jag trampar i halvmörkeret nere i källaren där Sias ”the Greatest” dånar ur högtalarna. Nästa sekund är det något annat som hamnar längst fram och det är inte lätt att fånga upp allt men jag gör mitt bästa. 

Tack ni som läser och för att ni uppmuntrar mig att skriva vidare. Jag har ett uppdämt behov. Så småningom ska jag samla ihop mig och försöka fördjupa en del av texterna men just nu fångar jag det som kommer i min väg och låter orden flyga iväg.

På återhörande.