Ibland kan det vara lite tungt att komma igång. Det ska jag erkänna. Tröskeln till ytterdörren har växt till att bli en meter hög. Är det Tomas tvivlaren som är tillbaka? Han har funnits där förr och rotat i tankarna. Det kristallklara blev grumligt och ett spår av tvivel om meningsfullheten infann sig.
Nu är det kanske inte så besvärligt som det låter men vissa dagar är tyngre än andra. Börjar man vackla och gå ifrån planeringen är det lätt att tappa spåret. Det innebär att jag kör mitt program och det innebär att det är tungt att komma igång. Det skulle kunna ha varit så enkelt att vika ner sig vilket kanske hade varit det smartaste. Jag har alltid varit duktig att ”lyssna på kroppen”, men det gör ju inte ont någonstans. Så jag kör på.
När jag väl sitter på cykeln nere i källaren för att genomföra mina kvalitetsintervaller går det tungt. Kadensen är inte riktigt enligt programmet och jag får heller inte upp pulsen i nivå. Efter ett tag sätter jag på musiken för att se om jag kan hämta kraft där och när Sia sjunger ”running out of breath, but I got stamina”, börjar min hjärna få kraft igen. ”I’m free to be the greatest, I’m alive. I’m free to be the greatest here tonight”. Vem kan motstå det. Jag arbetar med full kraft igen.
Jag brukar söka kraften i mentala bilder från naturen och allra helst från vidderna i fjällen. Nu är det Sia och efteråt kommer Lasse Winnerbäck med ”Åt samma håll”. Nu är pulsen tillbaka och kämparglöden tackar artisterna för knuffen framåt.
Det är bra att tvivla ibland. Då får man ta fram argumenten och stärka sin tro på det man gör. Nu är det ju inte några stora existentiella frågor jag ger mig i kast med men även det lilla kan vara värt att reflektera över då och då. Det som ligger nära har också ett värde.
På återhörande
Tomas Gustafson OLY 