Söndagstur med Östra Aros CK efter hårdkörning på Lidingö MTB på lördagen
Jag vaknar upp på måndagsmorgonen och känner mig skönt trött. Jag borde vara nöjd efter helgens tävling och träning men det händer ibland att jag känner att något saknas. Jag har ju egentligen aldrig varit den där uthållighetsidrottaren som orkar mala på timme efter timme. Som skridskoåkare var arbtetstiden upp till femton minuter med hårt mjölksyrabelastande arbete. Det kunde jag bra. Att ta sig an de långa utmaningarna har alltid varit just det, en utmaning med hårt flåsande och värkande ben.
Vad är det då som saknas. Jag lever nog kvar en hel del i det gamla där allt mättes mot den som var bäst. Det började redan i ungdomsåren och kunde då betraktas som en god egenskap eftersom det ledde till att alltid försöka bli lite bättre. Ibland beskrivs detta som ett begrepp jag ogillar – vinnarskalle. Tävlingsmänniska då? Njae, kanske inte ändå. Då är jag nog mer lagd åt att vara perfektionist. Dålig förlorare är möjligen ett annat sätt att se på det. Att se storheten i det andra gör och inspireras av det är nog en vinnande väg.
Hemmasnickrad träning tidigare i livet
De tre OS-gulden är troligtvis ett resultat av detta även om jag skulle mogna med tiden och se tjusningen i något annat än resultatlistan. Om jag fortsätter på det sättet jag gjort nu i vår kommer jag förr eller senare gå sönder. Det känns som om jag går lite grann på marginalen. I kroppen på ett sätt och i huvudet på ett annat eftersom jag inte kan släppa alla dessa jämförelser. Det kanske har med dåligt självförtroende att göra. Jag känner mig dock mestadels positiv och på bra humör.
Jag önskar mig det ögonblicket, då allt bara flyter på. Nu, i medelåldern, har den där gamla ungdomskänslan av att inte riktigt räcka till, infunnit sig. Den kommer då och då. Det var ju nu jag hade bestämt mig för att bara njuta. Det kanske är ett personlighetsdrag att alltid vilja något bättre. Jag trodde TG 2.0 hade utvecklats till en livsnjutare men jag fortsätter att jämföra mig med aviga referenser.
Williams körsbärsträd blommar hemma i trädgården.
Hur gör man då? Jag lever med det här dagligdags inom många områden. Det är lätt att prata om framgång och egentligen är ju framgången att verkligen försöka. Det är det jag/man borde vara nöjd med. Och det är jag, men ibland kommer tankarna enligt ovan smygande. Sedan sansar jag mig och inser att jag är oerhört lyckligt lottad som är frisk och förhållandevis stark. Dessutom har jag en fantastisk familj vid min sida. Alla möjligheter finns där så det är bara att arbeta på – inom alla områden.
På återhörande
Tomas Gustafson OLY 