Körsbärsblommor hemma i trädgården i maj.
Till helgen är det dags för träningsläger. Det är första gången på mycket länge som jag åker på läger. Jag minns när jag var uttagen till juniorlandslaget och kom till Bosön på landslagsläger första gången. Det var i mitten på maj, möjligtvis 1976. Några av seniorerna satt i bar överkropp vid den gula rappade väggen vid ingången. Hade inte min tränare i juniorlaget sagt att vältränade idrottsmän inte ska vara solbrända! Han menade naturligtvis att vi inte skulle ödsla energi på spendera för mycket tid i solen förutom när vi tränade. I min fantasi hade jag föreställt mig att seniorerna skulle stå joggandes på stället, redo att ta sig an den nya säsongen.
Man skulle kunna tycka att det med tiden skulle bli en vana att åka på träningsläger, men det fanns alltid en laddning i att möta de andra. Det spelade inte någon roll om det var första vårlägret eller vålådalslägret senare under hösten. Alla träningssamlingar var en mätning mot de andra, vare sig det handlade om löpning, cykel eller att orka arbeta i skridskoställning. När vi senare kom på is var det lugnare. Då handlade det ofta om att nöta teknik och var inte lika laddat. Inför tävlingar är förstås ett annat kapitel.
Jag och Per i front under Vätternrundan 2017. Vi startade 19.36 och fick 7.59.
Nu är det alltså dags igen. Det är som om det vore första gången. Träningslägret med Skoda Cycling Team är utlovat att vara tufft. Kommer jag orka? Kommer jag åka hem inspirerad eller kommer jag att åka hem med tvivel på min förmåga? Det är bara en dryg månad kvar till Vätternrundan så jag hoppas jag får med mig positiv energi att utnyttja till de sista förberedelserna.
Det pirrar i magen, allt är som det ska!
På återhörande
Tomas Gustafson OLY 