Tomas Gustafson OLY

”Om du vill bli mästare, måste du arbeta som en mästare”. Jag minns detta citat från skidskyttetränarens Wolfgang Pichler när jag lyssande till honom för en del år sedan. 

Nu sitter jag här halv sex på morgonen med flingor, juice, ett glas mjölk, två ägg och jordnötssmör på mackorna. Vågen har redan visat 72,4 kg. Fråga mig inte varför jag väger mig.

Då jag var mästerlig minns jag aldrig att jag vägde mig. De enda minnena jag har av vikt är från Calgary. Dels vägde jag mig efter OS i samband med ett forskningsprojekt. Då visade vågen på 72 kg och sedan vägde jag mig efter VM i Calgary fyra år senare och då hade jag gått upp två kg. Det mesta var muskler.

Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett muskelpaket med en muskulös överkropp. Däremot får jag väl dras med mina tunga ben. Vågen säger att mitt BMI är 23,1. Tidigare vägde jag 75 och med några kilo till hade jag klassats som överviktig så jag får passa mig så att jag inte lägger på för mycket muskler.

——–

Jag kommer inte bli mästare genom att ta mig runt Vätternrundan i år heller men det känns som om jag har gjort ett rejält lyft. Jag skulle kunna kalla mig mästerlig, baserat på den inre känslan av att faktiskt vara duktig. Vad andra tycker spelar inte så stor roll men det är viktigt att kunna ge sig själv beröm. Om andra dessutom berömmer är det bara att ta åt sig. Jag har alltid känt mig lite blyg när andra har gett mig positiva omdömen, tagit ett steg tillbaka och tänkt att någon annan säkert hade kunnat göra det bättre. Klubbens gamla slogan från sjuttiotalet ekar i huvudet: ”sämre finns”.

Just nu är mina femtiosjuåriga ben ganska utpumpade. Armar och ben har rejäl cykelbränna efter många mil på cykeln i fantastiskt väder. Det blir perfekt med tågresa till Kalmar och föredrag på tisdag förmiddag.  Då jag byter tåg i Alvesta träffar jag en man som jag frågar vart spåret till Kalmar är någonstans. ”Du är han, eller hur”, säger han. ”Ja, det är jag nog”, säger jag. ”13,48,20”, säger han och jag blir så himla imponerad att han bara plockade fram mitt världsrekord från Calgary. Det är ju ändå trettio år sedan. Av de tretton minuterna hade han stått upp i tio. ”Tack”, säger jag.

På onsdag är jag igång igen. Ännu mer inspirerad. Sämre finns.

På återhörande