För en tid sedan märkte jag att jag börjat gå runt och skaka loss benen precis som under skridskotiden. För ett antal år sedan trodde jag att jag var klar med benskakandet men det återkom och det har tilltagit i takt med att intensiteten har ökat. Jag vill att benen ska vara avslappnade, mjuka och återhämtade nu när det bara är några dagar kvar till årets stora utmaning. Dock gör de lite ont.
Det blev ju ändå närmare tretio mil under helgen så det är klart att det märks och då kanske framför allt i benen. Nu är cykelbrännan komplett med bruna armar, vita händer och delvis solbrända ben. Allt fysiskt arbete är i stort sett klart. Det jag har nu, är det jag ska cykla med. Frågar ni mig så gäller det att balansera på rätt sida nu och se till att överskottsenergin finns tillgänglig.
Även om cyklingen med Skoda är fantastiskt kul och det nu är nära examen på lördag så går det inte att toppa den känslan jag hade då jag gav mig av till Calgary för drygt trettio år sedan. Innan jag kommit utanför Eskilstuna hade jag redan stannat en gång för att kolla att passet var med. Jag kände att något speciellt var på gång. Under resan till Arlanda tänkte jag på pappa som gått bort ett par år tidigare och jag mindes också alla de träningstimmar jag hade lagt ner för att nå den positionen som jag hade arbetat mig upp till. Landskapet var snötäckt och solen sken. Det var en underbar dag. Då jag kom upp på Strängnäsbron blev känslorna alldeles för starka. Jag började gråta. Tankarna rusade fram till Calgarys prispall. Jag visste så väl att jag hade chansen men jag var tvungen att ta det lugnt och inte tänka i förväg. Styrkan fanns, det gällde bara att släppa loss krafterna vid rätt tillfälle.
I bilen på Strängnäsbron vinner man inga medaljer bara för att man tror att man kan göra det. Att vara förberedd och tro att man har gjort rätt är en sak, att utföra prestationen kräver något mer. Jag hade arbetat mycket med den mentala träningen. Dels för att ha rätt sinnesstämning inför start men också för att kunna vara offensiv då det skulle avgöras sent in i loppen, då tröttheten är som allra mest påtaglig och det är störst risk att tänka fel.
Längs vägen finns troligtvis alltid händelser att ta vara på. Ett sådant ögonblick fanns laddat i ett träningspass som var kontinuerligt återkommande varje vecka. Det var ett tempopass som bestod av sex gånger tre minuter löpning. Ingenting märkvärdigt alltså men med stor effekt för kommande prestationer. Det var ett ganska kort pass som krävde god uppvärmning och mentala förberedelser för att kunna möta löpningen med rätt attityd.
”Det lätta regnet gjorde löven blöta och genomsur tog sig Tom fram genom skogen med ett mål; att kämpa för att bli snabbare, för att nå högre och för att bli starkare. I huvudet arbetade tankarna frenetiskt: max, max, max. Ingenting skulle få hindra honom. Han stressade tanken att prestera ännu hårdare, han ville ta ut sig fullständigt. Det var nu han hade chansen. Ursinnigt kämpande slog han undan trädgrenarna, stenarna hoppade han över och då han kom bort till den öppna gränsgatan i skogen kände han en närmast euforisk känsla av styrka. Han flög ut över branten och tog emot sig med spänstiga ben då han hårt men smidigt dunsade i marken. Han sprang genom mossarna för att suga ut de sista krafterna. Inuti hans huvud fanns det dock ingen gräns för hur mycket han kände att han skulle orka med.
Den sista löpintervallen avslutades mitt inne bland småbäckarna i ”mörka skogen”. Regnet hade precis slutat och solen tittade fram mellan tallarna. Fåglarna började sin aftonkonsert. Tom kände kraften som fanns laddad runt omkring honom. Allting var nu lugnt och fridfullt. Bara skogens ljud hördes. Andningen var fortfarande hård och han tänkte framåt i tiden. Ta med den här känslan till vintern, tänkte han och började sakta jogga mellan träden. Ännu ett pass var över – ännu ett vinnande pass fanns med i sinnet.”
Naturen bjuder på många inspirerande miljöer
Det gäller att ta vara på ögonblicken och förstå att prestationer ger och tar, oavsett om det är att vinna olympiskt guld eller cykla runt Vättern. Jag tar med mig naturbilder och mitt friska, starka och hoppfulla juniorjag med på lördag. Jag så många fantastiska och starka träningsminnen att det borde räcka och bli över.
På återhörande
Tomas Gustafson OLY 