Då är det nära och jag känner en viss nervositet. Vanligtvis brukar jag sitta på cykeln på väg ner mot Gränna och Jönköping så här på fredagskvällen i Vätterntider. Nu sitter jag hemma och åker buss ner i morgon bitti. Det känns väldigt annorlunda.
Jag vet egentligen inte varför jag är nervös men det finns en anspänning som jag inte kan göra mig fri från. Förra året cyklade vi precis under åtta timmar och jag är i bättre form i år så på ett sätt borde det vara lugnt men det är ju ändå en åtta timmar lång prestation som ska genomföras. Då startade vi dessutom 19.36 så det var ett nattrace. Det går inte att ta ut något i förskott och det kommer att krävas full koncentration hela vägen. Nervositeten ligger väl knuten till utmattning och utmaning.
Det är lätt att stirra sig blind på beräknade snitthastigheter, passertider och näringsintag. På samma sätt har jag under våren skrivit om wattvärden, framtestade mjölksyratrösklar och förbättrade konditionskurvor. Det går att ta fram statistik på cyklade mil, genomförda intervallpass och förbrukade kalorier. Sedan kommer då den viktigaste frågan av alla: varför gör jag det här?
Ja, varför gör vi det här, vi motionärer som av vissa blir betraktade som avvikande? Vi är ganska många och det är ju inte säkert att det finns ett gemensamt svar. Vi har nog alla våra skäl till varför vi sätter upp mål och strävar mot dessa. Vad är det som lockar? En bekant frågade min fru vad hon trodde och jag tror hon svarade att jag gillar att fysiskt ta ut mig, att det är utmattningen i sig som är målet. Det låter lite mysko men visst är det skönt att ha gett allt i olika sammanhang.
Ibland när jag håller föredrag så märker jag att de strävanden jag försöker beskriva blir som att följa ett schema på ett fyrkantigt Excel ark. Det blir torrt, tråkigt, planerat och utan spänning. Det är som att målet är allt och resan bara en lång tråkig förberedelse till att antingen lyckas med det man tänkt sig, eller misslyckas. Svart eller vitt.
Det finns naturligtvis flera dimensioner på en strävan mot att nå sina mål. Vi måste hitta ett sätt att utnyttja kraften i inspirationen. Att utnyttja kraften i oss själva som personer, anitngen själva eller tillsammans. Det gäller att ha kul längs vägen och det är väl just det som är lätt att glömma bort. Ofta sägs det att resan skall vara mödan värd och det kanske är att ta sig an någonting som är tuffare än det vanliga som också är det roliga.
Går det vägen – toppen. Går det inte som vi tänkt oss – toppen – då får vi försöka igen. Är vi motiverade, har uthålligheten och ser meningsfullheten i våra aktiviteter finns det antagligen ingen gräns för hur länge vi kan hålla på.
På återhörande
Tomas Gustafson OLY 