Tomas Gustafson OLY

Då har jag lagt den nionde Vätternrundenedaljen till samlingen. Jag har alltid tänkt att det finns ett värde med varje medalj och det har inte bara att göra med att ha klarat av målet. Den här gången är värdet starkt knutet till hela upplevelsen med Skoda Cycling Team. Det har varit fantastiskt kul att vara en del av detta och jag kan starkt rekommendera alla som känner att de vill utvecklas som cyklist att ansöka till nästa års upplaga. Jag hoppas att Skodas resa  fortsätter.

Första gången jag cyklade Vättern 2009 var det som del av en svensk  klassiker. Då var mitt mål att gå under tio timmar och jag skulle göra det ensam. Tiden blev 10.50 och det jag fick inställa mig på att kämpa mot var ett slå min frus tid från 1997 då hon som helt ovan cyklist tog sig runt på 11 timmar. Sedan har jag cyklat snabbare för varje år och igår gick jag in på 7.29. Då ska man komma ihåg att jag inte gör det ensam utan som del av ett lag. 

Laget nådde sitt mål och tack alla som gjorde ett fantastiskt arbete. Dock  nådde jag inte mitt mål. Skoda Cycling Team hade en uttalad målsättning att nå 7.45 och den klarade vi med råge. När vi rullade in en kvart snabbare ser det fantastiskt fint ut i statistiken och jag borde vara supernöjd. Men så kommer vi till Tomas Gustafsons specialegenskap, det lilla missnöjet som gnager och gör att champagneglaset inte kan höjas i triumf, som gör att jag är missnöjd istället för att njuta, som gör att jag inte kan glädjas innerligt och tycka att jag gjort något bra.

Vad är då problemet? Jo, jag gick inte med i alla rotationer. Mitt personliga mål var att likt fantastiska Nathalie Eklund gå runt hela vägen. Nu fick jag problem med magen och yrsel (för mycket socker, troligtvis honung i bars) och fick gå ner bak för att vila en period vilket stör mig något otroligt och tar bort den fina känslan av att ha lyckats. Jag har haft de här magproblemen tidigare och borde ha lärt mig hantera situationen men nu hade det varit så mycket snack om energibehov att jag gick i fällan. Det smärtar och jag är arg, besviken och revanschsugen.

Så här har det varit genom livet. När jag vann OS-guld 1984 och retligt fick nöja mig med silver på min favoritdistans 10 000 meter, så kom känslorna att hela världseliten hade blivit sämre. Jag kunde inte riktigt njuta. Det var därför det var så otroligt skönt att få vinna i Calgary fyra år senare. Dels hade jag kämpat så otroligt hårt för att höja nivån på mitt idrottande eftersom eliten hade blivit bättre, men jag vann inte bara guld utan jag slog dessutom världsrekord. Det blev ett bevis på att jag faktiskt flyttat fram inte bara min egen nivå, utan matchat nästa generation och stolt kunde kliva upp på prispallen med en otroligt skön känsla av tillfredsställelse.

Så här är det är för en person med min diagnos. Det spelar ingen roll om det är strävan mot OS-guld, ett altanbygge eller något annat. Det finns alltid något som skulle kunna ha varit bättre. Jukka, vår lagkapten i Skoda uttryckte det väl när han sa ungefär så här: ”det är kanske din främsta tillgång som gör att du alltid strävar mot något bättre men också väldigt jobbigt att ha med sig genom livet eftersom det hindrar känslan att någon gång vara nöjd”. Ett år till får han hänga med, den där förbannade Luther, sedan får det vara nog.

Nu är det inte så illa som det kanske låter. Jag har en underbar familj och ett otroligt bra liv. Dock kommer de här mörka molnen in ibland och jag förösker bara ärligt berätta om min resa. Nu stundar nya mål och  jag har lärt mig något av det jag varit med om. Framför allt har jag börjat skriva igen. Nästa idrottsliga mål är Cykelvasan. Jag återkommer om det.

På återhörande