Tomas Gustafson OLY

Det är lika bra att erkänna det direkt. Jag har tappat ungdomens mod att kasta mig utför okända stigar i högsta fart. Jag är inte heller kompis med rullgrus och rötter. Dessutom är jag för oerfaren på småstigar och kör med för hårt pumpade däck för sjuttielfte gången. Likväl var det en fantastisk dag i Rättvik med omnejd då jag genomförde Mörksuggejakten. Studsigt och dammigt men kul att genomföra. Nu har jag en utgångstid som jag kan förbättra eller så lär jag mig att bara njuta i den vackra dalanaturen. Jag får se vad framtiden innehåller.

Tack också släkten Junell för fantastisk langning och hejarop. Det var första gången jag fick sådan fin service och det kändes lyxigt att få vara med om det. 

Efter loppet är det som vanligt. Ibland känns det som jag ska svara upp mot det jag gjorde för trettio år sedan och just det ligger väl ganska mycket hos mig själv. Men, i det nya enkla tycker jag att det är inspirerande att cykla med alla dessa starka människor som kämpar på. Ibland orkar jag gå med, andra gånger inte. Idag, absolut inte. Terrängen tog musten ur benen. Nästa år är jag beredd

• Vann du din klass, frågade någon. 
• Långt ifrån, var mitt svar
• Jag trodde du skulle åka snabbare, kommenterade någon
• Men det gjorde jag inte, kunde jag konstatera

Hade det varit förr, då jag var aktiv skridskoåkare, hade det varit en annan grej. Då hade jag varit sur som ättika men nu har jag börjat min resa mot att faktiskt leva med att göra mitt bästa. Jag behöver inte skaka på huvudet och känna mig otillräcklig. Formen är toppenbra och jag ska sluta att tillägga – ”för min ålder”. 

På återhörande