Att vara i ett alpland med en cykel innebär klättring. Det är bra. Jag tycker om att vinna höjd. Hellre uppför än nerför. Det går långsamt i nedförsbackarna men jag räknar inte snitthastighet så vad gör väl det. Jag upptäckte för några år sedan att jakten på ett anständigt rullsnitt ofta förstörde träningarna. Det blev precis som förr då jag jagade medaljer och cykelturerna alltid rullades på en växel för tungt.
Jag lämnade detta definitivt i samband med Skodaträningen och inte minst efter att Thomas E i mitt gamala vätterngäng uttryckt följande i ett inlägg i vår facebookgrupp:
”Sluta berätta vilket rullsnitt ni hade när ni är ute och tränar. Cykla hårt som fan för att bli stark och långt som fan för att bli uthållig! Rullsnitt är bara gubbigt, motionärigt, töntigt, intetsägande, samt extremt outvecklande att sträva sina cykelpass mot. Slut på meddelandet!”
Man tränar det man ska och njuter om man vill. Idag kom jag ifatt två stycken elcyklister. När det blev superbrant och jag behövde gå på allra lättaste växlen på mtb:n så satt de fortfarande raka i ryggen som två generaler och trampade utan att pulsen behövde höjas. ”Är det cykling”, tänkte jag men när jag kom upp till den fina serveringen nära toppen insåg jag att jag var ensam där utan motor. Jag fyllde på vatten och fortsatte.
De flesta av elcyklisterna hade inte varit där utan batteriets hjälp. Det är ända ganska många höjdmeter som ska klaras av för att fika nära molnen. Då tjänar batteriet sitt syfte och fler människor kommer ut i naturen. Det kryllar av elcyklar och miljömässigt vinner väl elcyklisterna eftersom de totalt sett inte behöver konsumera lika mycket energi som jag.
Idag var det en fantastikt fin dag med flera för mig tuffa klättringar. Totalt blev det en bit över 2200 m och det känns i benen när jag nu sitter och njuter av ett glas vin på balkongen i den svala sommarkvällen med de österrikiska alpernas toppar som vacker silhuett.
Vy från balkongen i Mösern
Tomas Gustafson OLY 