Det är något speciellt inspirerande med uppförsbackar
Då är det dags igen för cykelrapporten fast egentligen är det en naturupplevelse som jag försöker beskriva. Träning javisst, men i en underbart fin miljö. Det bränner naturligtvis i benen under de långa klättringarna och det är fantastiskt att då och då titta ner för att konstatera att arbetet betalar sig i vunna höjdmetrar.
Ofta kanske man inte ser sina framsteg lika tydligt inom andra områden. Det kan ju bero på att man inte har några mål eller ens någon förväntan. Den fysiska sidan inom idrotten är relativt lätt att utveckla. Det går att mäta på olika sätt och det gäller att lyssna till kroppens signaler för att undvika skador. De mentala bristerna upprepar sig gärna och kräver ett långsiktigt arbete för att utvecklas. Då får jag återigen påpeka det viktiga med meningsfullheten. Det är lätt att ta till omständigheter som förklaring och nöja sig med det.
När jag strävar uppför alpklättringar känner jag ingen tidspress utan bara njuter av utmattningen. Det är helt enkelt kul. Jag vet att andra kan göra det ännu snabbare och det är ok. Helst vill jag inte stanna längs vägen utan bara mala på i ett svep, som idag. EL-isabet följde med och tog autentiska bilder.
När jag trampar tänker jag också ofta på mina föredrag, som ju är mitt arbete. De handlar egentligen inte om idrott utan om strävan. Vi kan måla upp inspirerande framtidsbilder, kortsiktigt och långsiktigt, imorgon eller längre bort. Är aktiviteten meningsfull handlar ju allt om strävan att lägga pusselbit efter pusslebit för att få ihop bilden. Ibland lägger man fel. Då får man försöka vrida och vända på biten för att få den att passa, eller så får man välja en annan bit. En del gör rätt direkt, andra behöver längre tid på sig.
På återhörande
Tomas Gustafson OLY 