Hösten knackar på dörren och morgnarna är aningen kyligare. Det är en fin tid. Under mitt idrottsliv som vinteridrottare hade jag ofta känslan av att det var september som avgjorde säsongen. Då mörkret och regnet kom gällde det att vara beredd och hålla målen klara och tydliga. Det kunde vara en tuff tid men också en inspirerande del av året.
Nu blandas höstinspirariton med valrörelsens käbbel och jag har ibland svårt att bestämma mitt eget fokus. I brevlådan dimper flygblad från NMR ner samtidigt som jag planerar föredrag där kunderna knappast förväntar sig annat än att jag ska vara fantastisk. Jag vill göra inspirerande föreställningar och har en god förmåga att låsa situationen vid den roll jag blivit tilldelad. Så länge man förstår sin roll och är väl förberedd är det möjligt att leverera.
Jag skriver att jag är träningströg, blottar mina svagheter och kanske kan upplevas som komplicerad. Jag förösker vara öppen, ärlig och förstår att en del människor inte kan greppa vad jag menar. Varför ska man lyfta till locket på eventuella problem. Värdlen är full av fantastiska människor som gör otroliga saker. Det har väl aldrig varit så enkelt att låta sig inspireras. Skyltfönstrets flöde är enormt och det bara fortsätter. Här ska man ju absolut inte vara problematiserande.
Sommarcykling i Österrike
Jag håller mig till inspirationens kant. Förra helgen var det Ironman i Kalmar. Flera kompisar var där och slet, med betoning på slet. Jag följde dem på nätet och jag frågar mig själv varför jag inte är med. Det brukar vara så. När jag ser andra göra fantastiska saker så blir jag fylld med lust. Jag tittade t o m om det finns några crawlkurser för hopplösa män i medelåldern. Den gamla mästerskapssimmerskan Louise Karlsson kan intyga mina bristande färdigheter och jag vet inte om det var hon som planterade bilden i mitt huvud av mig själv som en lodrät spik i vattnet. Kalmar vore en enorm utmaning alltså!
Nu i helgen fick jag se via Facebook att några cykelkompisar hade varit nere och kört Marmotte Granfondo Pyrénées, en lite ”lagom” utmaning på 165 km och 5 500 höjdmeter. Så ett av mina utvecklingsområden är att se till att drömmarna blir av och inte bara ett suktande när jag ser att andra gör häftiga saker. Min son William försökte hjälpa mig i min lätta frustration och föreslog att jag skulle kunna cykla till Umeå (60 mil) i ett svep eller cykla från Riksgränsen till Smygehuk. Det är bra när barnen vill hjälpa till och tror på en.
På återhörande
Tomas Gustafson OLY 