Tomas Gustafson OLY

Oj vad lång tid det tog att få ihop något  igen. Jag inser att jag inte har skrivit något sedan 20 augusti. Hösten kom, Cykelvasan var över, inga tävlingar inplanerade och det blev lite tomt. Möjligtvis låg förväntningarna lite högt då jag tog nattåget upp till Vålådalen för att vandra ner till Bruksvallarna. Här skulle upplevas, tänkas, njutas, bos i tält, drickas morgonkaffe på fjällvis, fotograferas och allt detta fantastiska låg framför fötterna då jag traskade iväg med min alltför tunga packning från Vålådalens fjällstation förmiddagen den 11 september.

Vålådalen var en inspirerande plats under mina träningsår. I september 1987, då jag tränade som mest intensivt inför det som skulle bli toppen på min karriär med gulden i Calgary, åkte jag upp till Vålådalen för ett sista ”läger” inför säsongen. I dagboken skrev jag:

”Klockan halv elva på måndagsförmiddagen kliver jag av bussen från Undersåker. Stig-Roland Bergqvist hälsar mig välkommen. Jag installerar mig i blå rummet i Olandervillan. Genom fönstret kan jag se Vålåsen ligga hägrande. Molnen är låga och det hänger regn i luften. Jag vill ut på vidderna.

Inom kort greppar skorna de första spångarna över myrarna på väg upp över åsens nordsida. Miljöombytet gav omedelbar effekt och all trötthet från den sörmländska träningen var som bortblåst. I mitt sinne hade jag Lunndörrstugorna i sikte. Jag tänkte springa dit och dricka ett glas varm saft hos Sten innan han skulle stänga för säsongen.  

Han var kvar och önskade mig lycka till varefter jag sprang tillbaka med lätta steg. Nu hade det börjat snöa lätt och jag njöt till hundra procent. Det här var så långt från fyllda idrottsläktare man kunde komma, ändå var det dit färden skulle bära. Just då kände jag bara att vägen verkligen var mödan värd.

Då jag kom tillbaka till turiststationen tänkte jag efter hur långt jag hade sprungit. Nästan trettio kilometer blev det och jag kände mig totalt fräsch och underbart skön. Efter kvällsmaten lade jag mig i vardagsrummet i den olanderska villan och läste en bok. Vedträna sprakade i den öppna spisen.

De fem dagarna i Vålådalen var uppfriskande och precis som under landslagslägret i augusti begav jag mig upp på fjällsidan för att få en sista blick av det storslagna. Nu skulle jag inte komma tillbaka igen”.

Efter tre mils vandring är fötterna utmattade av den tunga packningen. Det fina vädret har bytts till regn och hård blåst. Det gör inget men då jag kommer fram till Gåsensugan väljer jag att bo inne i bekvämligheten. Inget morgonkaffe och drömmen är naggad i kanten. Jag inser att jag inte gillar att ändra på planer och lärdomen av vandringen är att ha lätt packning samt rimliga mål.

Några dagar senare vandrar jag med vänner utanför Bruksvallarna. Packningen är lätt och naturen är njutbar. Vi får några dagsturer som är magiskt fina. Det är så här man tankar energi, tänker jag, och inser att rimliga förväntningar är nycklen till den fina upplevelsen. 

På återhörande