Denna lite småkyliga morgon tänder jag kaminen i vårt nya växthus och myser in mig med en kopp kaffe. Samtidigt tänker jag på de många tusen cyklister som kämpar på sina cyklar för att ta sig runt Vättern. Senast jag själv gjorde det var 2018 och då var det min nionde runda som genomfördes tillsammans med Skoda Cycling Team.
Visst är det skönt här i värmen men jag funderar på varför jag inte sitter på cykeln istället. Hur kom det sig att jag blev lite bekväm och började humörcykla istället för att ta mig an de utmaningar som känt så inspirerande sedan jag fyllde femtio för drygt tio år sedan?
Det handlar egentligen inte om prestation men det har varit en skön känsla av att vara i bättre form vid sextio än tio år tidigare då jag skulle passera halvtidssträcket. Nu har jag börjat tappa och det krävs nog en liten blick framåt för att få skutan att börja tuffa på igen.
Grattis alla ni som just nu rullar på eller har haft en resa genom natten. En del rullar på, andra får slita sig igenom denna fantastiska utmaning. Det jag tror vi har gemensamt är den sköna känslan inombords av att ha klarat av något som kanske låg bortom det vi trodde var möjligt när vi startade resan som en tanke många månader tidigare.
Tomas Gustafson OLY 