Tomas Gustafson OLY

I fredags höll jag en föreläsning på Cykelmässan i Kista. Det är alltid kul att gå upp på scenen och möta människor i publiken. Jag har även sett några positiva kommentarer efteråt vilket naturligtivs känns bra.

Jag betecknar numera mig själv som inspirationsföreläsare och vill alltid hålla en positiv ton. Det betyder ju inte att jag inte kan vara kritiskt. Framför allt försöker jag vara öppen och ärlig i mitt resonemang och är jag kritisk använder jag ofta mig själv som exempel.

Det är lätt att man i efterhand förbättrar sin story och till slut har man glömt alla dåliga sidor hos sig själv. Det är ju kanske i de tuffaste ögonblicken som man lär sig allra mest, då man har fått rannsaka sig själv för att hitta en väg framåt.

Jag försöker bland annat berätta om händelser där tankarna påverkats. Det kan vara tankekulturen där man är uppväxt, i familjen, i staden eller i landet. Jag vet inte hur den svenska folksjälen är men jag vet att när vi skulle ta sats hemma i Eskilstuna och tala om att vi var bäst så klämde vi till med – ”sämre finns”. Jag minns också att jag fick lära mig att ”norrmännen var oslagbara”, men det var inte i Eskilstuna.

Från scenen vill jag att människor ska ta fram sina möjliga föreställningar. Någon kanske står i ”passningsskugga” och väntar på att få kliva fram. Då vill jag hjälpa hen att frigöra sin egen potential. Det här kan ju handla om allt från att säga sin mening i ett sammanhang där man tidigare inte vågat, till de stora livsavgörande ögonblicken.

Från vandring i Tibet på 7750 – Mt Everest vid horisonten

”En tanke som tänks många gånger – blir till slut en accepterad tanke”, minns jag från idrottspsykologin. Det är fantastiskt om det är positiva bilder som växer fram men naturligtvis kan också negativa föreställningar ta utrymme som skapar stora begränsningar. Om man vet att man har lätt för att ge upp i vissa situationer kan det vara värt att investera tid att förändra förhållningssättet.

När jag tränade inför OS i Calgary för mer än trettio år sedan la jag naturligtvis ner mycket tid på träningen. Det gäller att ha bra kondition, spänst, styrka, mjölksyratålighet mm. Men det gäller också att kunna hantera tröttheten rent mentalt. Är man skridskoåkare är det inte svårt att gissa att det kommer att vara olidligt tufft med skyhög mjölksyrakoncentration i slutet på loppen. Loppet kanske avgörs när det är två varv kvar av tolv på 5 000 m. Då gäller det att vara laddad för det segmentet av loppet.

Mental laddning – målning av pappa Sven

När tröttheten har tagit över är det lätt att negativa tankar kommer smygande och det är ju också där det avgörs. Det är ögonblickstankar som avgör om man kan uppbringa det där sista lilla extra eller om man kanske istället ger upp. Erfarenhet och prestationsmedvetenhet är värdefullt här så att man vet hur man är och brukar göra.

Det här behöver inte handla om idrott utan lika mycket om vardagssituationer, kultur och personlighet. Däremot kan man tro att allt är idrottsrelaterat bara för att jag har den bakgrunden. Då tycker jag att man missar en del men jag får tillräckligt goda återkopplingar eller vad sägs om den nedan:

”Jag har under mina år som ledare lyssnat på många föredragshållare. Den som berörde mig mest då var skådespelaren Ernst Hugo Järegård. Bjöd in honom till Bosön när jag hade ett läger där.

Nu har jag fått höra en till som verkligen berörde mig. Det var du.”

På återhörande

Idag hade jag tänkt cykla till Stockholm för att gå på Eldsjälsgalan ikväll och sedan fortsätta till Cykelmässan i Kista (http://cykelmassan.se) där jag ska hålla föredrag kl 11.00  i morgon för att avsluta med hemfärd. Det är inte superlånga sträckor eftersom jag bor i Uppsala men utan dubbdäck på hala vägar som jag rekade i morse och i mörker på hemvägen valde jag att ta tåget istället. Det känns lite som en förlust, kanske möjligen lite fegt, men också som en försiktighetsåtgärd.

För ett drygt år sedan (feb 2017) var jag med om en olycka på skridskoisen. Jag deltog i ett skridskolopp till förmån för sjukdomen Cystisk Fibros. Jag åkte tillsammans med en grupp holländare och vi hade en fantastisk dag på sjön Runn utanför Falun. Efter sjutton mils åkning minns jag inget mer utan nästa minne är när en läkare på Falu Lasarett frågar mig om jag vet var jag är någonstans. Dessförinnan hade jag antagligen varit kontaktbar eftersom jag åkte fyrhjuling och bil till sjukhuset. Detta har jag inget minne av för egen del. Tre frakturer på höger sida av ansiktet och hjärnskakning blev resultatet. Käkkirurgen i Uppsala gjorde ett bra jobb. Idag finns inga spår på utsidan. Jag som trodde skridsko var riskfritt.

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte på en händelse förra året där vi hade en krasch under ett motionslopp på cykel. En person slog i huvudet och var inte kontaktar under en kort stund. När han ”vaknade” igen så oroade han sig mest för sin cykel som var defekt och verkade i övrigt vara ganska okey om än lite snurrig. En person väntade med den skadade personen och invände ambulans.

I efterhand har jag tänkt att personen kan ha verkat klara sig bra men det är ingen garanti för att det är så.  Det kan ju vara samma för den här personen som för mig, dvs att det inte finns något minne av händelsen utan första minnena kommer på sjukhuset. Jag vet att det här är baskunskap men jag vill ändå hjälpa till med en påminnelse, lämna ingen ensam även om ni tror eller tycker att personer är ok

Nu väntar jag på våren.

Det finns alltid ett FÖRE och ett EFTER.  Innan man ger sig in i någonting så vet man kanske inte alltid vad som väntar. I helgen träffade jag en massa spännande människor och vi kommer att genomföra ett cykelloppet Vätternrundan tillsammans i Skoda Cycling Team – #skodacyclingteam. Cyklingen innebär trettio mil runt Vättern med nästan fyrtio km/h i snitthastighet.

Det är lätt att tro att det bara är vi som kommer att sitta på cyklarna som är en del av laget men det finns ju ett antal människor runt omkring som också betyder mycket för att vi ska kunna genomföra vår cykling. Framför allt är det kul att arbeta seriöst och hårt för att nå vår gemensamma målsättning. Jag är absolut redo och det är jag säker på att alla de andra är också.

I helgen som gick var det test och mitt omdöme blev:

Tränad med cykelvana: höga värden på båda, dvs både starkt hjärta men också mer specifikt för uthållighet i cykel.

Det som kommer kräva lite extra fokus blir ju de där konstanta tempoväxlingarna i samklang med andra nära inpå sig.

Jag ser fram emot kommande träningsläger och även att få mina personliga träningsprogram så att jag kan börja vässa det som jag specifikt behöver arbeta med.

Nu har jag kommit igång med den här bloggen och jag känner att det finns så väldigt mycket att skriva om men jag vill inte bli för mångordig i mina inlägg. Det tar väl en tid att hitta formen men så småningom ska väl även jag få till ett vettigt upplägg där jag kan bjuda på gamla och nya tankar som jag hoppas kan landa i allas huvuden på ett positivt sätt.

Jag säger som min kompis Tobbe – Må gott

Vilken helg. Det är som att vara ung på nytt. Jag har träffat entusiastiska lagkamrater som har samma spända förväntan som jag själv. Det handlar om Vätternrundan och det handlar om att ha ett gemensamt mål att sträva emot. Just nu känns det som om jag skulle kunna klara 7.45 på egen hand (skämt) men nu är det ju inte bara jag, utan vi tillsammans som ska greja tiden – och kanske bättre än så.

I laget är vi egentligen alla olika på många sätt men vi har en sak gemensamt och det är att vi älskar den här utmaningen. Jag känner mig i varje fall mycket inspirerad.

Vi träffade bland andra också inspiratören och föreläsaren Mattias Reck, som är tränare för cyklister på allra högsta nivå. Han berättade inlevelsefullt om cyklisternas proffsliv och gick sedan in på den träning som vi  i vår grupp står inför. Det är bara att ta sig an den nya kunskapen, strukturera träningen och se det som en ynnest att kunna vara med på denna resa.

Utöver nöjsamheten att träffa alla lagkamrater stod även fystester på schemat. För mig var det många år sedan jag satt på testcykeln för att värdera min status. Läskigt, jobbig men kul att få ett seniort basvärdet att jobba ifrån.

Det går ju att träna på känsla men jag tycker att det ska bli kul att via coach Mattias ta sig an träningen på ett strukturerat sätt och se vart det leder. Jag väntar med spänning på värdena från testet och träningsprogrammet som kommer inom kort.

Vi hörs

I morgon den 10 mars är det dags för första träffen med Skoda Cycling Team

Det blir föreläsningar om träningsupplägg, kost, utrustning mm. Vidare blir det fotografering och intervjuer och genomgång av Vätternrundan och vilka förväntningar vi har. Min känsla är att det här börjar bli på riktigt. Spännande är det i varje fall.

Det börjar kännas som förr då det var landslagsläger på gång och man skulle mätas mot de andra i gänget. Även om vi kände varandra väl i landslagsgänget så var det alltid som en slags tävling, trots att det bara var träningsläger. Nu, som vuxen och förbi femtio, vill jag vara cool. Ändå är det som om jag skulle vara ung och vara på väg till den första samlingen. Kul känsla – jag brukar kalla det junior-passion.

Jag minns också spänningen då jag skulle åka till USA när jag var nitton år (1979). Destinationen var Madison, Wisconsin och där fanns ett träningsgäng med bl a Eric Heiden som var världens i särklass bästa skridskoåkare. Jag hade själv vunnit junior-VM så jag var ju inte okänd.

Ryktena var stora runt träningsgänget och det var med en kittlande känsla som jag såg fram emot äventyret och mötet med ”gänget” på deras hemmaplan. Det jag var mest nervös för var att jag inte skulle hänga med på cyklingen. Jag hade ju inte ens en riktig racer vid den här tidpunkten. Tänk vilken fasa att inte hänga med, att bli avhängd. Jag visste att även tjejerna var grymt starka på cykeln och Beth Heiden, Erics syster, vann ju t o m VM i landsvägscykel året efter. En sponsor i Eskilstuna såg till att jag hade en riktig cykel med på resan.

Jag kan inte hävda att jag är eller har varit cyklist ”på riktigt” men borta i USA var jag i varje fall med och tävlade en del. Vi körde ondagstvälingar runt the Capitol i centrala Madison. Det var full fart i dessa intensiva GP-lopp, hög rockig musik spelades naturligtvis och publiken bidrog med några dollar till spurtpriser.

Jag hängde med i varje fall och det blev en härlig introduktion till cyklingen som träningsform. Dessutom fick jag lära mig hur man kan hjälpa varandra att och framför allt fick jag lära mig ”attityden att försöka”.

Jag trampar på och även om det är bäst att cykla ute så är det ganska ok att sitta på trainern hemma också. Det blir ju mil det också.

När jag skriver det här är jag femtioåtta år. Mellan fyrtio och femtio gjorde jag ingenting träningsmässigt och när folk frågade så svarade jag oftast att jag tränade för husbehov! Jaha, sa man och antog att jag tränade sex gånger i veckan. I själva verket var det kanske sex gånger per år!!! Ja, det går att lata till sig!!!

När jag närmade mig femtio så var formen verkligen urusel. Det var trappflås och trötta ben som inte orkade någonting. Jag fyller år den 28 december och i början på 2009, dvs ett knappt år innan jag skulle passera halvtidsmärket (jag har alltid trott att jag ska bli hundra) bestämde jag mig för att ge mig själv en fin femtioårspresent – god form. Jag hade ett år på mig och jag anmälde mig till en Svensk Klassiker med Vasaloppet som första delmål. Sedan väntade Vätternrundan, Vansbrosimningen och till sist Lidingöloppet. Dalslands kanotmaraton klämdes in i programmet också.

En klassiker hade aldrig betytt något för mig tidigare men nu blev den ett medel för att nå målet. Tack en Svensk Klassiker för att du finns som inspiration för väldigt många människor. Idag är det Vätternrundan som jag fortsätter med och det är inspirerande nog. Deltagarmedaljerna från Vättern klingar skönt när man håller upp dem som ett knippe. Det som jag inte tyckte var något märkvärdigt blev helt plötsligt något väldigt värdefullt.

Jag körde Vättern första gången 2009 och då ville jag bara trampa runt snabbare än vad min fru Elisabet gjorde när hon cyklade 1997. Sedan har jag cyklat snabbare för varje år och förra året lyckades jag tillsammans med mitt Vätterngäng, som jag träffade halvvägs för tre år sedan, cykla på 7.59.

Nu i år cyklar jag med Skoda Cycling Team (som jag redan nämnt) och det ska bli spännande att träffa gänget för första gången nu till helgen och också se vad vi kan klara av tillsammans. Förhoppningsvis (vi måste!!) cyklar vi snabbare än 7.59 så att inte min fina personliga trend bryts. Det ska bli spännande att höra hur målsättningsresonemanget går. Jag är ganska klar över hur mycket det betyder att man är noggrann med hur man sätter sitt mål. Inget komplicerat, men viktigt. Det blir också första gången jag cyklar på dagen. Jag har alltid startat mellan 19.30 och 20.00 på kvällen så det här blir en ny upplevelse.

Dock känner jag en saknad av att inte cykla med mina vanliga kompisar men jag är ju fortfarande anmäld 19.36.  Är formen god kanske det kan bli en dubbel. Det vore något men jag tvekar lite på om jag hinner återhämta mig. I god OS-form för trettio års sedan hade jag inte tvekat.

Jag är i varje glad att jag tog beslutet att rycka upp mig det året jag skulle fylla femtio. Nu, åtta år senare, känner jag att jag fortfarande blir starkare även om det tar lite längre tid att återhämta sig mellan passen. Tänk vilken potential det finns om man tänker rätt tankar.

På återhörande

I helgen kördes Vasaloppet och varje år brukar jag känna en liten känsla av avundsjuka att inte stå på startlinjen i detta så klassiska lopp. Många vänner packar bilen och beger sig till Dalarna. Jag har åkt två gånger, 2009 och 2010. Från bekanta har jag fått veta att de har fått sms-aviseringar när de åkt där jag funnits med som jämförelse då de har passerat olika stationer. Så jag är liksom med fastän jag inte längre åker skidor. Det som jag kan sakna är den där känslan av att ha tagit ut sig rejält under lång tid.

Nu kan det ju finnas andra mål än Vasaloppet. På sommaren finns exempelvis Cykelvasan och det blir femte gången för min del som jag cyklar i augusti. Målsättningen är klar och jag känner mig redo att ta mig an min egen utmaning. Jag återkommer om det.

När det gäller cykel är jag ingen nörd. Jag cyklar både landsväg och MTB. Jag har glasögonskalmarna innan för hjälmremmarna och jag kanske har både fel färg och för korta strumpor. Dessutom finns det säkert massor med fler stildetaljer som jag inte har koll på men framför allt njuter jag av att sitta på mina cyklar och låta pedalerna gå runt.

Förra året i maj var jag på en föreläsning här på hemmaplan i Uppsala med OS-hjälten från 1976, Bernt Johansson. Samtidigt presenterade man idén och upplägget runt Skoda Cycling Team 2018 där man ger 15 amatörer möjlighet att genomföra Vätternrundan som proffs. När det hade gått några dagar tänkte jag att det där faktiskt kunde vara något för mig så när ansökningstiden infann sig var jag snabb att fylla i formuläret.

Nu är jag med och det känns mycket spänande och inspirerande. Nu till helgen den 10-11 mars är det dags att träffa de andra i teamet och genomföra tester.