Tomas Gustafson OLY

Femte filmen är här och den handlar om mentala faktorer eller berör egentligen lite kort en situation som hade stor betydelse för mig. Det finns mycket att skriva avseende detta område och jag får lov att återkomma även här. Dock tycker jag att det är kul att spela in små korta filmklipp.  Det är märkligt att det kan vara lite ångestladdat att publicera dessa klipp. När jag berör liknande områden då jag står inför grupper är det en helt annan känsla.

Nästa vecka får det bli lite träningsbilder.

På återhörande

Tomas

Då kommer fjärde filmen från pastor Tomas. Den handlar om att vänja tanken och återigen om den viktiga dialogen. Jag har mött fantastiska ledare som är tydliga och får med sig folk. Ingen behöver fundera. Man vill, förstår varför och har förmåga att ta ansvar samt göra egna val. 

Perspektivet växlar beroende av utsikten så det gäller att skapa tydliga bilder. Sedan kan man väl unna sig att ha lite kul också. Jag ska försöka uttrycka det någon gång också

På återhörande

Då kommer film nummer tre och det finns mycket att utveckla runt detta ämne. Att mål växer fram innebär inte att vi når dem. Däremot tjänar de som riktningsvisare och visar vad vi kan tänkas behöva utveckla för att gå åt rätt håll. Jag ska utveckla tankarna om detta framöver.

Nu vill jag publicera min fredagsfilm, här och på Facebook. Hör gärna av er med frågor om det är något ni funderar över.

På återhörande – Tomas

Jag la ut mitt förra inlägg på Facebook och fick många fina kommentarer. Tack för detta. Det sporrar att göra fler filmer och efterhand kanske även jag kan känna mig mer van framför kameran. Nu siktar jag på nästa fredag för min nästa film.

Erfarenheterna genom livet kan ibland tyckas som en självklarhet. Det är lätt att jäkta på och vips så befinner sig allt i en grå massa av minnen utan struktur. För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att ”nåla” upp händelser och få struktur på händelser av värde. Erfarenheterna från idrottstiden har alltid haft ett värde och jag har byggt många föreläsningar genom åren på detta. Det har ofta handlat om att befinna sig i olika situationer och människor tycks känna igen sig i dessa ”metaforer”. Mina erfarenheter är naturligtvis inte bara begränsade till gamla idrottsminnen utan det finns självklart en mängd situationer utanför som lika gärna skulle kunna användas som exempel. Det verkar dock finnas en alldeles speciell kraft i de uppmålade idrottsliga pusselbitarna. Kanske är det för att de är så enkla att beskriva.

På återseende – TG

Som ung var jag väldigt blyg och det har följt med mig genom livet. Genom idrotten hamnade jag ibland i rampljuset och vid högtidsstunder har det varit fantastiskt att få ”sändningstid”.

Jag har alltid velat att mina uttryck ska vara korrekta vilket ofta har lett till att de har hamnat i papperskorgen istället för i offentligheten. När jag fyllde femtio trodde jag att jag skulle förändras men förändringar har inte så mycket med ålder att göra, det har jag fått erfara nu när jag även har passerat sextio.

Däremot har jag förändrat på så sätt att jag exempelvis är i fysiskt bättre trim nu än för tio år sedan men det är också ett område som jag har lagt en del fokus på. Så enkelt är det – det vi lägger energi på tenderar att utvecklas.

På återhörande – nu även ibland i rörligt format

Jag läser lite olika nyhetsflöden och märker att jag reagerar starkt på många av de insikter som framförs. En del artiklar agiterar och driver fram en höjd puls. Det kan räcka med att jag feltolkar en rubrik vilket innebär att jag läser hela artikeln med misstänksamhet fast jag egentligen håller jag med skribenten.

Mycket balanserar på värderingarnas gräns just nu. Är det ok att åka till sin fjällstuga just nu? De som har en fjällstuga och har packat bilen full med livsmedel för att inte behöva träffa någon utanför familjen tycker väl att det är ok, vi som inte har tycker att det är galet. Hur hade man själv gjort? 

Det är nu våra åsiktsgränser testas och det är svårt när moralisk kompass och värderingar utsätts för press. Jag har inget problem med att förstå vad som menas med social distansering och har hittills haft full respekt för vad Folkhälsomyndigheten avser att förmedla. 

Många människor provocerar, negligerar eller bryr sig helt enkelt inte om att vi faktiskt har ett läge där det krävs ett personligt ansvar. Jag ser fortsatt till att följa de rekommendationer som gäller även om jag inte tillhör någon riskgrupp. Min fru arbetar inom vården och jag vill inte att någon smitta ska komma från mig in i hennes miljö. Att det kommer andra vägen är väl mer troligt. 

I väntan på viruset gör jag mitt bästa för att hålla formen. Tävlingarna i maj är fullt förståeligt inställda och troligtvis så även de i juni. Jag hoppas fortfarande på Cykelvasan i augusti men är inställd på att det kan bli en tävlingsfri säsong.

På återhörande – TG

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev och när jag sätter mig ner blir det mycket att skriva om. Det är ju inte så att det inte tänks, men mycket av det jag tänker håller jag oftast för mig själv. Jag brukar exempelvis inte diskutera eller skriva om politik men liksom alla andra berörs jag av det som händer i omvärlden.

Jag känner mig stolt när modiga Greta Thunberg läxar upp världens ledare i FN. Hon fightas med galningar som Trump och Bolsonaro när hon levererar sanningar i klartext. Men hon trycker också hårt på mitt eget samvete där jag manövrerar mig fram i tillvaron med flygskam, dieselskam och numera också mjölkskam.

När partiledare partajar utomlands och diskuterar huruvida Systembolaget ska vara öppet på söndagar i något slags frihetsperspektiv, då behöver vi andra enskilda individer fundera över vårt sätt att förbruka resurser. Jag är absolut inte bäst i klassen men det räcker inte med att kompensera flygresan till Thailand med en ekologisk fruktkorg på kontoret. Det kommer att göra ont att ställa om.

Att ändra sina vanor kräver motivation men det kräver också att vi har en medvetenhet om vart vi står någonstans och naturligtvis åt vilket håll resan går. Kunskap, tålmodighet, beslutsamhet och inte minst meningsfullhet blir viktiga begrepp för att lyckas.

På återhörande

Då sitter jag på planet hem från Mallorca. Det har varit en underbart fin vecka med massor av fina turer med Alcudia som utgångspunkt. På cykeln rullar vi igenom små byar som ligger utspridda i det småkuperade landskapet. Straxt bortom slätten slingrar sig vägarna upp på utmanande serpentiner som får benen att brännas. Mästercyklisten Bernt Johansson har planerat de lagom utmanande rundorna.

För mig har det inte handlat om antal mil utan om njutning tillsammans med mina kamrater som varit på Avonova Actives läger under veckan. Det är min första gång som ledare och det har varit mycket trivsamt på det sättet vi i grupperna har tagit oss an passen tillsammans. Under torsdagen stod Sa Calobra på programmet, en rejäl stigning från havsnivå upp till drygt sju hundra meter. Den dryga halvtimmens klättring är magisk.

Nu bär det hemåt till nattliga minusgrader och nytt läger i helgen med Calle Friberg och Henrik Sparr. Då är det MTB som gäller.

På återhörande

Tid är något vi alla får handskas med. Vi köpte ett hus i början på århundradet. Jag och min fru har från tid och annan arbetat hårt med projekt av olika slag. Ibland har det känts som om alla byggnationer och projekt har legat framför oss som en stor våg och aldrig har vi nått toppen för att kunna njuta av den sköna avkopplande surfningen som väntar, där någonstans i framtiden.

Dock har vi lärt oss en sak genom resan. Att stanna upp och reflektera, att titta på det som är avklarat och vara nöjd med det. Det är otroligt lätt att bara se det som är ogjort.

Nu ingår det tyvärr, åtminstone i min personlighet, att aldrig vara riktigt nöjd. Jukka, som var lagkapten i Skoda Cycling Team, noterade detta i somras och påpekade mycket riktigt att detta är en styrka men också något som gör att man aldrig kan njuta av sina framgångar till hundra procent. Klas, en lagkompis sa: ”ibland måste man kunna tillåta sig att säga – det är bra nog”. Sant, det har blivit bättre med åren men ränderna tycks aldrig riktigt gå ur.

Egentligen är det nog så att jag är nöjd, men jag tror att andra förväntar sig att jag ska prestera bättre, så därför är det som en försvarsmekanism att ge uttryck för att det möjligtvis skulle ha kunnat vara lite bättre. Det spelar ingen roll om det är en idrottsprestation, matlagning eller en text. Resultatet kan bli att undvika istället för att utmana.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Framgångspodden med Alexander Pärleros där Lars-Erik Uneståhl var med. Det var kul att lyssna till Lars-Eric som ju fanns med som en viktig del av mitt idrottande genom den mentala träningen. Han pratade om självförtroende och självkänsla. Genom podden inspirerade han mig till att inse att det är dags att läsa klart PUMT – personlig utveckling genom mental träning. En kurs som Lars-Eric utvecklat på Skandinaviska Ledarhögskolan och som jag började läsa för många år sedan. Nu tar jag nya tag och gör klart en lös tråd som sladdat med under ett antal år. Det ska bli kul och spännande att dyka in i det nygamla som varit så värdefullt under alla år. 

På återhörande

Slideboarden var en kär vän och perfekt redskap att använda till att arbeta med mentala bilder.

Jag känner mig hyfsat stark, ja ibland känner jag mig verkligen i toppform. För en del år sedan var det kört när pulsen gått upp och mjölksyran bränt till. Nu återhämtar jag mig och kan gå på igen när det behövs – inom rimliga gränser förstås. Jag kan känna mig nöjd med det.

Dock finns det en sak som alltid stört mig och som jag undrar om det bara ligger hos mig och gnager eller om andra känner likadant. Då jag ser mig själv på bild eller video har jag svårt att relatera till vad jag ser. Jag minns också en gång då en liten flicka kom fram till mig och sa: idag ska vi filma oss själva – så att vi kan se vad vi gör för fel!

Och det är väl just där det ligger. Att stirra sig blind på felen. Då vi filmade förr i tiden så undvek jag att titta på filmerna eftersom det jag såg inte stämde överens med hur det kändes. Jag tittade på kompisen och den femfaldige OS-guldvinnaren Eric Heidens OS-lopp från Lake Placid -80 istället.

När jag ”kände” att jag åkte som Heiden var det en fantastisk känsla men det stämde inte överens med de filmade bilderna av mig själv. Så jag nöjde mig med att ”känna” mig som Eric och tog emot goda tekniska råd från coacher som jag litade på.

På väg genom Lunsen

Det är egentligen samma sak idag då jag ser cykelbilder på mig själv. Det känns inte igen. Inte kan väl den där klumpen vara jag, tänker jag och drömmer mig stark på mästerliga klättringar där jag smidig och stark tar serpentin efter serpentin. Nu finns det tack och lov andra ställen att känna styrkan än vid serpentinklättringar på alpvägar. I Uppsala med omnejd är det knappast stigningarna som inbjuder till utmaningar.

Vi har kanske alla vårt eget sätt att locka fram det bästa ur oss själva och jag vet att att de mentala bilderna styr otroligt mycket. Det gäller att kunna behålla den starka och positiva bilden även när det blir riktigt tjurigt. Då får vi inte låta den där dåligt filmade bilden från det kassa träningstillfället slinka igenom filteret. 

Vill du bli mästare, måste du träna som en mästare, sa Wolfgang Pichler vid ett tillfälle för en del år sedan. Se också till att du har en mästerlig mental bildbank får väl jag lägga till.

På återhörande