Tomas Gustafson OLY

Lunchpaus i Stensdalen

Oj vad lång tid det tog att få ihop något  igen. Jag inser att jag inte har skrivit något sedan 20 augusti. Hösten kom, Cykelvasan var över, inga tävlingar inplanerade och det blev lite tomt. Möjligtvis låg förväntningarna lite högt då jag tog nattåget upp till Vålådalen för att vandra ner till Bruksvallarna. Här skulle upplevas, tänkas, njutas, bos i tält, drickas morgonkaffe på fjällvis, fotograferas och allt detta fantastiska låg framför fötterna då jag traskade iväg med min alltför tunga packning från Vålådalens fjällstation förmiddagen den 11 september.

Vålådalen var en inspirerande plats under mina träningsår. I september 1987, då jag tränade som mest intensivt inför det som skulle bli toppen på min karriär med gulden i Calgary, åkte jag upp till Vålådalen för ett sista ”läger” inför säsongen. I dagboken skrev jag:

”Klockan halv elva på måndagsförmiddagen kliver jag av bussen från Undersåker. Stig-Roland Bergqvist hälsar mig välkommen. Jag installerar mig i blå rummet i Olandervillan. Genom fönstret kan jag se Vålåsen ligga hägrande. Molnen är låga och det hänger regn i luften. Jag vill ut på vidderna.

Inom kort greppar skorna de första spångarna över myrarna på väg upp över åsens nordsida. Miljöombytet gav omedelbar effekt och all trötthet från den sörmländska träningen var som bortblåst. I mitt sinne hade jag Lunndörrstugorna i sikte. Jag tänkte springa dit och dricka ett glas varm saft hos Sten innan han skulle stänga för säsongen.  

Han var kvar och önskade mig lycka till varefter jag sprang tillbaka med lätta steg. Nu hade det börjat snöa lätt och jag njöt till hundra procent. Det här var så långt från fyllda idrottsläktare man kunde komma, ändå var det dit färden skulle bära. Just då kände jag bara att vägen verkligen var mödan värd.

Då jag kom tillbaka till turiststationen tänkte jag efter hur långt jag hade sprungit. Nästan trettio kilometer blev det och jag kände mig totalt fräsch och underbart skön. Efter kvällsmaten lade jag mig i vardagsrummet i den olanderska villan och läste en bok. Vedträna sprakade i den öppna spisen.

De fem dagarna i Vålådalen var uppfriskande och precis som under landslagslägret i augusti begav jag mig upp på fjällsidan för att få en sista blick av det storslagna. Nu skulle jag inte komma tillbaka igen”.

Efter tre mils vandring är fötterna utmattade av den tunga packningen. Det fina vädret har bytts till regn och hård blåst. Det gör inget men då jag kommer fram till Gåsensugan väljer jag att bo inne i bekvämligheten. Inget morgonkaffe och drömmen är naggad i kanten. Jag inser att jag inte gillar att ändra på planer och lärdomen av vandringen är att ha lätt packning samt rimliga mål.

Några dagar senare vandrar jag med vänner utanför Bruksvallarna. Packningen är lätt och naturen är njutbar. Vi får några dagsturer som är magiskt fina. Det är så här man tankar energi, tänker jag, och inser att rimliga förväntningar är nycklen till den fina upplevelsen. 

På återhörande

Hösten knackar på dörren och morgnarna är aningen kyligare. Det är en fin tid. Under mitt idrottsliv som vinteridrottare hade jag ofta känslan av att det var september som avgjorde säsongen. Då mörkret och regnet kom gällde det att vara beredd och hålla målen klara och tydliga. Det kunde vara en tuff tid men också en inspirerande del av året.

Nu blandas höstinspirariton med valrörelsens käbbel och jag har ibland svårt att bestämma mitt eget fokus. I brevlådan dimper flygblad från NMR ner samtidigt som jag planerar föredrag där kunderna knappast förväntar sig annat än att jag ska vara fantastisk. Jag vill göra inspirerande föreställningar och har en god förmåga att låsa situationen vid den roll jag blivit tilldelad. Så länge man förstår sin roll och är väl förberedd är det möjligt att leverera.

Jag skriver att jag är träningströg, blottar mina svagheter och kanske kan upplevas som komplicerad. Jag förösker vara öppen, ärlig och förstår att en del människor inte kan greppa vad jag menar. Varför ska man lyfta till locket på eventuella problem. Värdlen är full av fantastiska människor som gör otroliga saker. Det har väl aldrig varit så enkelt att låta sig inspireras. Skyltfönstrets flöde är enormt och det bara fortsätter. Här ska man ju absolut inte vara problematiserande.

Sommarcykling i Österrike

Jag håller mig till inspirationens kant. Förra helgen var det Ironman i Kalmar. Flera kompisar var där och slet, med betoning på slet. Jag följde dem på nätet och jag frågar mig själv varför jag inte är med. Det brukar vara så. När jag ser andra göra fantastiska saker så blir jag fylld med lust. Jag tittade t o m om det finns några crawlkurser för hopplösa män i medelåldern. Den gamla mästerskapssimmerskan Louise Karlsson kan intyga mina bristande färdigheter och jag vet inte om det var hon som planterade bilden i mitt huvud av mig själv som en lodrät spik i vattnet. Kalmar vore en enorm utmaning alltså!

Nu i helgen fick jag se via Facebook att några cykelkompisar hade varit nere och kört Marmotte Granfondo Pyrénées, en lite ”lagom” utmaning på 165 km och 5 500 höjdmeter.  Så ett av mina utvecklingsområden är att se till att drömmarna blir av och inte bara ett suktande när jag ser att andra gör häftiga saker. Min son William försökte hjälpa mig i min lätta frustration och föreslog att jag skulle kunna cykla till Umeå (60 mil) i ett svep eller cykla från Riksgränsen till Smygehuk. Det är bra när barnen vill hjälpa till och tror på en.

På återhörande

Lördag morgon kvart i sex lämnar jag Lindvallen för att hamna någorlunda tidigt i mitt startled som är nummer tre. Insläppet öppnar kvart i sju och när jag kommer ner strax efter sex ligger redan ett trettital cyklar på kö. Jag säger till en som kommer långt senare senare och fräckt lägger sin cykel långt fram i kön. Han fattar inte varför jag har synpunkter. Men vad kan jag begära i ett land som inte har någon kökultur…

Men vänta nu – redan här märker jag vad jag är på väg in i. Ett slags vridande,vändande och kritiserande. Jag ondgjorde mig tidigare i sommar över Knausgård och så är jag likadan själv. Varför kan jag inte bara skriva: det var en underbar morgon och det var magiskt att känna fartvinden i backen ner mot Vasaloppsstarten. Jag kände mig lite oviss på formen men hade goda förhoppningar att nå mitt mål som var en tid under tre timmar.

Jag har nog alltid varit en som vridit och vänt på saker och ting. Så har det troligtvis alltid varit men när jag var yngre var det nog inte lika tydligt. Man kanske inte alltid behöver fundera på varför man gör det ena eller det andra. Livet kan väl bara få tuffa på. 

Bild från: mtbfoto.se

Det gjorde det under Vasan. Jag tuffade på mot Mora efter bästa förmåga. Min gamla skridskokompis Junell langade förnämligt dricka efter Mångsbodarna och i Oxberg. Efter Hökberg gick det sakta i leden och jag gick upp och körde själv väldigt mycket för länge! Vart var ni, ni som låg bakom? Jag kände mig hyfsat stark men fick kramp i båda låren med fem km kvar vilket innebar att jag kunde gå med i gruppen men inte hjälpa till med farthållning. 

Jag landade på strax över tre timmar och kände mig nöjd med min prestation. Även om målet var under tre så fick det vara gott nog. Så skulle min kompis Klas N ha uttryckt det. Jag tänkte nästan direkt på nästa år och redan innan jag duschade kände jag mig stimulerad att göra ett nytt försök 2019.

Även om jag är glad blir mitt uttryck alltid en aning dystert. Jag har väl läst för mycket problematiserande litteratur för länge sedan. Dessutom är favoritfilmen Tarkovskijs Stalker. Nu får det bli ändring under hösten. Jag återkommer med en ytterligare uppgraderad version av TG. 

På återhörande

Då var jag där igen och känner mig träningströg med anledning av att jag håller lite för högt tempo på distansträningen. Det är inte några megaturer jag är ute på men det tar på krafterna ändå. Eller så är det så att jag slarvar med nedvarvning och återhämtning. Eftersom jag i stort sett bara avslutar passen utan att ens skaka benen så får jag skylla mig själv. 

När jag var i USA som nittonåring satt vi alltid i grupp och stretchade i minst en halvtimme efter passen. Jag kan inte minnas att jag la ner så mycket tid på rörlighet och stretching då jag tränade senare i karriären. Idag är det obefintligt men behovet finns ju där. Hos mig alltså.

Då jag var trettio och närmade mig slutet på karriären så frågade jag häcklöparen Edwin Moses hur han gjorde för att ta hand om sina ben. Jag hade lärt känna honom genom IOC Athletes Commission och han var ju dessutom några år äldre än mig. Han kylde ner benen i isbad. Ok, det var bara att spola i kallt vatten i badkaret och lägga i mängder av is, typ frysta glasspaket, och sedan härda ut.

Visserligen hade vi ju använt oss av metoden tidigare då Hasse Magnusson och jag efter tuffa pass i underbara Vålådalen gick ner till iskalla Vålån och lät benen få sin behandling. Det finns säkert studier som visar både positiva och negativa resultat av isbad men vi tyckte det var friskt och skyndade på återhämtningen. Man kan inte alltid veta allt och jag ska nog testa isbad igen så att jag får lite sprutt på mina ben.

Det finns många faktorer som påverkar hur man känner sig. Inte minst det mentala spelar stor roll. Tidigare idag skulle jag köra en knapp timmes test på min MTB. Jag började, körde en kilometer, la av och rullade tillbaka hem med massor av negativa tankar om att inte orka, jag gör det i morgon, mm. Dock fångar jag upp mig själv i min ynklighet och ger mig en mental smisk och resonerar med mig själv om att det handlar om inställning. Jag bestämmer mig för att göra att nytt försök.

Nu är det full laddning. Jag försöker föreställa mig första backen på Cykelvasan och sedan hålla högt tempo när det planar ut. Längre fram på testbanan försöker jag föreställa mig delar av de sista två milen. Även om jag var trög i kroppen och huvudet så lyckades jag matcha min bästa tid från förra året. Det hade kunnat bli en misslyckad träningsdag, nu blev det inte guldstjärna men ändå ett himla fint träningspass, nästan så som jag hade tänkt mig. Gott nog. 

På återhörande

Nya vägar efter alpvägarna i Österrike

Efter Österrike är det nu några dagar utanför Umeå som gäller. Backarna är inte lika tuffa men det är väldigt rofyllt att trampa på i sin ensamhet på fina stigar och små grusvägar. Jag lyssnar på Historiepodden och känner mig allmänt stark när blodet strömmar genom kroppen. Det här är verkligen mental avkoppling.

Jag hinner tyvärr inte med några tävlingar innan Cykelvasan den 11 augusti så jag får försöka höja tempot på egen hand. Det är svårt att simulera tävling på träning och jag vill så gärna vara i god form för att kunna prestera bra från Sälen till Mora. Jag gör mitt bästa och försöker se till att jag har ”overskudd” då det är dags.

Nu sitter jag på kvällen nere vid sjön i lugn och ro. Långt borta brinner det och där möter människorna en annan verklighet. Jag ser på FB att jag har vänner som är på plats och hjälper till. Det är stort. I tidningarna kan vi läsa om och om igen om katastrofen och också om hur människor trotsar eldningsförbudet. Det är lätt att bli förbannad.

Ofta går mina tankar till de gamla minnena. Man kan tro att jag är fast där men det är som en guldgruva med erfarenheter, inte minst ur psykologisk synvinkel. Nu ska jag försöka arbeta hårt och tänka mig i form. Då jag har presterat allra bäst har jag alltid kunnat balansera energisk, kraftfull och målinriktad med avslappnad, avkopplad och harmonisk. Känslan av att kunna vara helt avkopplad och trygg är helt oslagbar.

På återhörande.

Det är något speciellt inspirerande med uppförsbackar

Då är det dags igen för cykelrapporten fast egentligen är det en naturupplevelse som jag försöker beskriva. Träning javisst, men i en underbart fin miljö. Det bränner naturligtvis i benen under de långa klättringarna och det är fantastiskt att då och då titta ner för att konstatera att arbetet betalar sig i vunna höjdmetrar. 

Ofta kanske man inte ser sina framsteg lika tydligt inom andra områden. Det kan ju bero på att man inte har några mål eller ens någon förväntan. Den fysiska sidan inom idrotten är relativt lätt att utveckla. Det går att mäta på olika sätt och det gäller att lyssna till kroppens signaler för att undvika skador. De mentala bristerna upprepar sig gärna och kräver ett långsiktigt arbete för att utvecklas. Då får jag återigen påpeka det viktiga med meningsfullheten. Det är lätt att ta till omständigheter som förklaring och nöja sig med det.

När jag strävar uppför alpklättringar känner jag ingen tidspress utan bara njuter av utmattningen. Det är helt enkelt kul. Jag vet att andra kan göra det ännu snabbare och det är ok. Helst vill jag inte stanna längs vägen utan bara mala på i ett svep, som idag. EL-isabet följde med och tog autentiska bilder.

När jag trampar tänker jag också ofta på mina föredrag, som ju är mitt arbete. De handlar egentligen inte om idrott utan om strävan. Vi kan måla upp inspirerande framtidsbilder, kortsiktigt och långsiktigt, imorgon eller längre bort. Är aktiviteten meningsfull handlar ju allt om strävan att lägga pusselbit efter pusslebit för att få ihop bilden. Ibland lägger man fel. Då får man försöka vrida och vända på biten för att få den att passa, eller så får man välja en annan bit. En del gör rätt direkt, andra behöver längre tid på sig. 

På återhörande

Att vara i ett alpland med en cykel innebär klättring. Det är bra. Jag tycker om att vinna höjd. Hellre uppför än nerför. Det går långsamt i nedförsbackarna men jag räknar inte snitthastighet så vad gör väl det. Jag upptäckte för några år sedan att jakten på ett anständigt rullsnitt ofta förstörde träningarna. Det blev precis som förr då jag jagade medaljer och cykelturerna alltid rullades på en växel för tungt. 

Jag lämnade detta definitivt i samband med Skodaträningen och inte minst efter att Thomas E i mitt gamala vätterngäng uttryckt följande i ett inlägg i vår facebookgrupp:

”Sluta berätta vilket rullsnitt ni hade när ni är ute och tränar. Cykla hårt som fan för att bli stark och långt som fan för att bli uthållig! Rullsnitt är bara gubbigt, motionärigt, töntigt, intetsägande, samt extremt outvecklande att sträva sina cykelpass mot. Slut på meddelandet!”

Man tränar det man ska och njuter om man vill. Idag kom jag ifatt två stycken elcyklister. När det blev superbrant och jag behövde gå på allra lättaste växlen på mtb:n så satt de fortfarande raka i ryggen som två generaler och trampade utan att pulsen behövde höjas. ”Är det cykling”, tänkte jag men när jag kom upp till den fina serveringen nära toppen insåg jag att jag var ensam där utan motor. Jag fyllde på vatten och fortsatte.

De flesta av elcyklisterna hade inte varit där utan batteriets hjälp. Det är ända ganska många höjdmeter som ska klaras av för att fika nära molnen. Då tjänar batteriet sitt syfte och fler människor kommer ut i naturen. Det kryllar av elcyklar och miljömässigt vinner väl elcyklisterna eftersom de totalt sett inte behöver konsumera lika mycket energi som jag. 

Idag var det en fantastikt fin dag med flera för mig tuffa klättringar. Totalt blev det en bit över 2200 m och det känns i benen när jag nu sitter och njuter av ett glas vin på balkongen i den svala sommarkvällen med de österrikiska alpernas toppar som vacker silhuett.

Vy från balkongen i Mösern

Foto: Elisabet Gustafson

Om jag tittar på mitt flöde så ser det ut som att hela livet består av cykelträning. Det är naturligtvis inte så men det har upptagit en stor del av tiden under det här året. Tiden med Skoda Cycling Team var fantastiskt inspirerande och nu efteråt saknar jag lagmedelmmarna och det gemensamma målet vi strävade efter.

Efter några dagars letande efter en bevattningstimer så hittade jag den jag letar efter i Häggvik norr om Stockholm. Bevattningstimer måste vara sommarens vara eftersom den produkt jag letar efter verkar vara slut överallt. Dessutom har jag  insett att lagersaldo verkar vara en tuff nöt att knäcka för de flesta varuhuskedjorna.  Det är drygt tio mil dit och hem. Enklast hade varit att ta bilen men oron att produkten inte skulle finnas gjorde att jag tog cykeln istället. Det känns självklart bättre att komma dit på cykel för en eventuell bomresa än med bil.

Foto: Elisabet Gustafson

Så idag är jag trött i benen igen efter att ha varit ute med landsvägscykeln, några watt för hårt och något för inspirerad av att vara tillbaka på racern efter en kortare mtb-period. Jag var dessutom orolig att det skulle kännas konstigt att vara tillbaka på min Emonda efter att ha cyklat alla dessa fantastiska mil med Skodas vassa teamcykel. Dock, cykeln kändes helt otroligt tyst och skön. Det blir många mil till i år. Kanske blir det också nya hjul framåt hösten.

I övrigt funderar jag på hur jag ska kunna flytta fram positionerna vad gäller mina inspirationsföreläsningar. Eftersom jag har så förbaskat svårt att marknadsföra mig som förträfflig hamnar jag lite i kulisserna. Alla utvärderingar talar ett annat språk. Där är jag påläst, insatt, vass, intressant, den bästa de har haft, mitt i prick, osv. Jag får återkomma i ämnet då jag sorterat mina tankar och det dags för uppgradering. 

På återhörande

Foto: Happyride.se – Harri Manni

Det är lika bra att erkänna det direkt. Jag har tappat ungdomens mod att kasta mig utför okända stigar i högsta fart. Jag är inte heller kompis med rullgrus och rötter. Dessutom är jag för oerfaren på småstigar och kör med för hårt pumpade däck för sjuttielfte gången. Likväl var det en fantastisk dag i Rättvik med omnejd då jag genomförde Mörksuggejakten. Studsigt och dammigt men kul att genomföra. Nu har jag en utgångstid som jag kan förbättra eller så lär jag mig att bara njuta i den vackra dalanaturen. Jag får se vad framtiden innehåller.

Tack också släkten Junell för fantastisk langning och hejarop. Det var första gången jag fick sådan fin service och det kändes lyxigt att få vara med om det. 

Efter loppet är det som vanligt. Ibland känns det som jag ska svara upp mot det jag gjorde för trettio år sedan och just det ligger väl ganska mycket hos mig själv. Men, i det nya enkla tycker jag att det är inspirerande att cykla med alla dessa starka människor som kämpar på. Ibland orkar jag gå med, andra gånger inte. Idag, absolut inte. Terrängen tog musten ur benen. Nästa år är jag beredd

• Vann du din klass, frågade någon. 
• Långt ifrån, var mitt svar
• Jag trodde du skulle åka snabbare, kommenterade någon
• Men det gjorde jag inte, kunde jag konstatera

Hade det varit förr, då jag var aktiv skridskoåkare, hade det varit en annan grej. Då hade jag varit sur som ättika men nu har jag börjat min resa mot att faktiskt leva med att göra mitt bästa. Jag behöver inte skaka på huvudet och känna mig otillräcklig. Formen är toppenbra och jag ska sluta att tillägga – ”för min ålder”. 

På återhörande

Jag har egentligen aldrig varit något stort fotbollsfan men lite starstruck var jag och min fru Elisabet när vi träffade Pelé under OS i Peking 2008. Sedan tog min son in mig i Manchester Uniteds värld och ett hängivet intresse för PL. Självklart har jag följt fotbollen genom åren, inte minst 1994 när Sverige hade sin förra storhetstid på herrsidan, dock ej lika hängivet som nu.  Vi gifte oss den 9 juli -94 utan att ha kollat matchprogrammet. 

Jag minns när dåvarande förbundskapten för herrlaget, Tommy Svensson, två månader efter fotbolls-VM för herrar 1994, i en sammanfattning av mästerskapet, sa: ”det tog tid att vänja killarna vid tanken på att de skulle kunna spela en VM-final i fotboll”. De kom inte ända fram men hade nivån och det blev en succéartad framgång som har levt kvar år efter år. Att damerna har tagit både silver och brons undrar jag om man vet ens på Svenska Fotbollförbundet. 

När Sveriges herrlandslag slog ut Italien i höstas och kvalade in till det VM som nu pågår funderade jag på vad Janne Andersson, den nuvarande förbundskapten, tänkte i relation till det ovan. ”Bollen är rund, allt kan hända eller vi tar en match i taget”. Jag har inte följt Janne  och alla skriverier tillräckligt noga så jag vet inte, men just nu verkar allt möjligt. Jag tror att Sverige är en mardrömsmotståndare för alla lag som återstår i turneringen. Grattis Janne och laget så långt. Är det en final som hägrar. Vem kunde tro det?

Själv ska jag upp till mountainbikeloppet Mörksuggejakten i helgen. Det låter kanske inte så glamoröst och det kommer att bränna i benen uppför backarna runt Rättvik. Hoppas det inte är alltför tekniskt. Jag är nog egentligen landsvägscyklist som tycker att det är kul med MTB och det får det inte vara för mycket rötter och stenar i vägen. Cykelvasan passar mig utmärkt men redan där märker jag att jag tappar när det svänger i skogen. 

Cykelvasan 2017 – Tack happyride.se

Min största begränsning är ofta att inte ha koll på läget. Det suger mycket energi. Då handlar det inte bara om själva loppet utan om detaljerna innan. Finns det parkering, när måste jag vara på plats för att få en bra plats i startfållan, är det kö till nummerlappsutdelningen mm. Frågorna är många. Ni ser hur det är för ett kontrollfreak. Fatta att det tar mycket på krafterna. Slappna av, säger en del. Jag är säker på att några känner igen sig, ni förstår.

Hur var det nu med enkelheten? Det var ju den läran jag skulle ansluta mig till. Medvetendegöra – acceptera – förändra! Lätta ord på pappret – en utmaning i verkligheten.

På återhörande