Tomas Gustafson OLY

Körsbärsblommor hemma i trädgården i maj.

Till helgen är det dags för träningsläger. Det är första gången på mycket länge som jag åker på läger. Jag minns när jag var uttagen till juniorlandslaget och kom till Bosön på landslagsläger första gången. Det var i mitten på maj, möjligtvis 1976. Några av seniorerna satt i bar överkropp vid den gula rappade väggen vid ingången. Hade inte min tränare i juniorlaget sagt att vältränade idrottsmän inte ska vara solbrända! Han menade naturligtvis att vi inte skulle ödsla energi på spendera för mycket tid i solen förutom när vi tränade. I min fantasi hade jag föreställt mig att seniorerna skulle stå joggandes på stället, redo att ta sig an den nya säsongen.

Man skulle kunna tycka att det med tiden skulle bli en vana att åka på träningsläger, men det fanns alltid en laddning i att möta de andra. Det spelade inte någon roll om det var första vårlägret eller vålådalslägret senare under hösten. Alla träningssamlingar var en mätning mot de andra, vare sig det handlade om löpning, cykel eller att orka arbeta i skridskoställning. När vi senare kom på is var det lugnare. Då handlade det ofta om att nöta teknik och var inte lika laddat. Inför tävlingar är förstås ett annat kapitel.

Jag och Per i front under Vätternrundan 2017. Vi startade 19.36 och fick 7.59.

Nu är det alltså dags igen. Det är som om det vore första gången. Träningslägret med Skoda Cycling Team är utlovat att vara tufft. Kommer jag orka? Kommer jag åka hem inspirerad eller kommer jag att åka hem med tvivel på min förmåga? Det är bara en dryg månad kvar till Vätternrundan så jag hoppas jag får med mig positiv energi att utnyttja till de sista förberedelserna. 

Det pirrar i magen, allt är som det ska!

På återhörande

Söndagstur med Östra Aros CK efter hårdkörning på Lidingö MTB på lördagen

Jag vaknar upp på måndagsmorgonen och känner mig skönt trött. Jag borde vara nöjd efter helgens tävling och träning men det händer ibland att jag känner att något saknas. Jag har ju egentligen aldrig varit den där uthållighetsidrottaren som orkar mala på timme efter timme. Som skridskoåkare var arbtetstiden upp till femton minuter med hårt mjölksyrabelastande arbete. Det kunde jag bra. Att ta sig an de långa utmaningarna har alltid varit just det, en utmaning med hårt flåsande och värkande ben.

Vad är det då som saknas. Jag lever nog kvar en hel del i det gamla där allt mättes mot den som var bäst. Det började redan i ungdomsåren och kunde då betraktas som en god egenskap eftersom det ledde till att alltid försöka bli lite bättre. Ibland beskrivs detta som ett begrepp jag ogillar – vinnarskalle. Tävlingsmänniska då? Njae, kanske inte ändå. Då är jag nog mer lagd åt att vara perfektionist. Dålig förlorare är möjligen ett annat sätt att se på det. Att se storheten i det andra gör och inspireras av det är nog en vinnande väg.

Hemmasnickrad träning tidigare i livet

De tre OS-gulden är troligtvis ett resultat av detta även om jag skulle mogna med tiden och se tjusningen i något annat än resultatlistan. Om jag fortsätter på det sättet jag gjort nu i vår kommer jag förr eller senare gå sönder. Det känns som om jag går lite grann på marginalen. I kroppen på ett sätt och i huvudet  på ett annat eftersom jag inte kan släppa alla dessa jämförelser. Det kanske har med dåligt självförtroende att göra. Jag känner mig dock mestadels positiv och på bra humör.

Jag önskar mig det ögonblicket, då allt bara flyter på. Nu, i medelåldern, har den där gamla ungdomskänslan av att inte riktigt räcka till, infunnit sig. Den kommer då och då. Det var ju nu jag hade bestämt mig för att bara njuta. Det kanske är ett personlighetsdrag att alltid vilja något bättre. Jag trodde TG 2.0 hade utvecklats till en livsnjutare men jag fortsätter att jämföra mig med aviga referenser.

Williams körsbärsträd blommar hemma i trädgården.

Hur gör man då? Jag lever med det här dagligdags inom många områden. Det är lätt att prata om framgång och egentligen är ju framgången att verkligen försöka. Det är det jag/man borde vara nöjd med. Och det är jag, men ibland kommer tankarna enligt ovan smygande. Sedan sansar jag mig och inser att jag är oerhört lyckligt lottad som är frisk och förhållandevis stark. Dessutom har jag en fantastisk familj vid min sida. Alla möjligheter finns där så det är bara att arbeta på – inom alla områden.

På återhörande

Trött men skön efter dagens bravader

Ok, jag ska börja med att erkänna att jag kör i motionsklassen. Eftersom det är första racet så känns det lagom att kunna utmana sig själv på Lidingö MTB. Löppet är knixiga 63 km.

Har ni inte kört det här loppet tidigare är det dags att lägga in det i planeringen inför nästa år. Det är omväxlande stigar, asfalt och två st teknikslingor. Vissa partier inbjuder till full fart och sedan är det knixigt med mycket ingångdragningar och ganska mycket korts backar. 

Lidingö bjöd på strålande väder och torra stigar. Jag klantade mig inför starten vilket innebar start ganska långt ner i klungan. Väl igång rullar det på ganska bra och det som slår mig är att det är väldigt vänligt ton. Det är helt enkelt mycket fin stämning i varje fall där jag befinner mig. Nu jobbade jag på ganska hårt och hade väldigt få ryggar att gå på.

På Lidingö MTB är det funktionärer som hejar på och de som dessutom säger att jag ser stark ut får en guldstjärna. Det som slår mig när jag kommer i mål är pulskurvan på min gps. Jag har en snittpuls på 166 slag och min maxpuls är 176. Inte konstigt kanske att jag fick kramp i vaderna uppe på berget vid Bosön och tvingades gå. 

Det som jag är glad över är att jag var offensiv och låg på vilket ledde till att jag slog förra årets tid med drygt sex minuter. 2.26 blev det. I morgon är det långt och lugnt.

På återhörande

Inte riktigt säsong men en skön representativ bild för återhämtning

Jag märker att jag refererar mycket till saker bakåt i tiden. Många gånger beror det på nostalgi men också på att jag hoppas och tror att de berättelserna blir tydliga eftersom de är tagna från ett sammanhang som är tydligt i strävan mot något nytt och större.

Vi har våra minnen. En del är tydliga, andra kanske har försvunnit. Vissa skeenden har betytt mycket och jag försöker vårda dessa med omsorg även om jag vet att de kanske förvanskas med tiden. Min absoluta avsikt är att vara ärlig och inte hålla på med konstruktioner för att det ska passa in i historien på ett bättre sätt.

Varför gör jag det? Sedan 1988 och på allvar sedan 1993 har jag varit anlitad som föreläsare ett oräkneligt antal gånger. Eftersom jag oftast får bra utvärderingar, ibland fantastiska, tänker jag att det måste finnas något intressant i mina berättelser. Det är av den anledningen jag försöker uttrycka mig här i mina skriverier.

När jag kom med i Skoda Cycling Team kom jag åter i kontakt med begreppet periodisering. Första gången jag blev bekant med det var när madisongruppens träningsprogram landade i brevlådan hemma på Murkelvägen i Eskilstuna våren 1979. Periodisering var tydlig och väl planerad i kalendern.

I programmen beskrevs tre veckors stegrande träning och sedan stod det ”easy week”. Det går att missta för vilovecka. I verkligheten skulle det visa sig att ”viloveckorna” var tuffare än vad jag hade tränat i hela mitt liv. Att jag återvänder till tiden i USA beror på att det var en av de mest inspirerande perioderna i mitt liv – en riktig milstolpe. 

Att jag skriver om detta just nu beror på att jag för tillfället kommit fram till en sk ”vilovecka” i mitt träningsprogram och det känns jättekonstigt. Här står jag redo att arbeta vidare med full kraft och så ska jag ta det lugnt. När formen är god är det inget roligt att hålla igen. Då är det bara att köra på i full fart och sedan förstår man inte vart det gick fel någonstans när man är slutkörd och inte orkar få upp pulsen. Det är så lätt att bränna krutet vid fel tillfälle bara för att man är ivrig.

Det gäller alltså att vara noga med återhämtningen och se till att man har overskudd som norrmännen uttryckte det. Jag tycker mig genom intervjuer kunna ana en och annan idrottsperson som inte tagit hänsyn till det som jag ovan har försökt  beskriva. Med huvudet nedböjt försöker vederbörande finna orsaken till att det inte gick som denne tänkt sig. Jag tycker mig också känna igen fenomenet från näringslivet när någon presterar över sin förmåga under för lång tid.

Skön avkoppling nära härliga Vålådalen

Periodisering handlar om planering och överblick. Det handlar om att frigöra tid till återhämtning så att vi ”håller” och inte kapsejsar. Många pratar om att balans är viktigt och jag tycker vi ska förstå att ingen orkar gå för full maskin hela tiden. Även maskiner behöver service med jämna mellanrum. En cykeltur hem från arbetet eller en spaweekend kan vara ett sätt att serva själen men det kan också en femmila löptur i fjällen kan vara.

På återhörande.

I går åkte vi i familjen ner till Kungsträdgården i Stockholm för att titta på körsbärsträden som nu blommar i full prakt. Jag skulle egentligen ut och cykla men sköt det några timmar framåt. Mitt gamla mellanjag hade lätt kunnat hoppa över träningen eftersom schemat blev rubbat. ”Äh, jag gör det i morgon”, hade det låtit besviket inne i huvudet. 

I den nygamla skepnaden bytte jag om direkt när vi kom hem och trampade runt Ekoln på lätta fina växlar. I en del uppförsbackar växlade jag till riktigt tungt och tryckte mig upp för att benen skulle få sitt riktigt ordentligt. Även om jag är långt ifrån min gamla superform så känns det som att jag utvecklas, vilket jag naturligtvis hoppas. 

När man står inför någonting så vet man ju inte resultatet även om man hoppas att det ska bli som man har tänkt sig. Säljaren som uppvaktar sin potentiella kund har troligtvis ett mål med mötet och hoppas naturligtvis att besöket ska föra relationen framåt till affär.

Så är det ju även med träningen. Längre bort finns troligtvis ett mål. Det kan vara att forma om kroppen för beachen, att klättra uppför ett berg eller för att vinna en tävling. Det kan ju också vara att städa källaren, starta turistresor till Mars eller att rädda jorden. Jag håller mig nu till de enkla vardagsmålen som ju faktiskt inte är svåra att sätta. Det kan alla. Någonstans startar resan.

Många gånger krävs ju mer än att man bara vill göra någonting. För de allra flesta behövs någon form av realitetstestning även om det i sig låter tråkigt och begränsande. Återigen, gör man det själv är det enkelt. Är vi flera krävs något mer.

Gillar vi inte att gå upp tidigt och bege oss ut för att ta bilden när morgondimman magiskt trängs undan av solen första stålar, då kommer vi inte heller att kunna lägga den bilden till samlingen. Vi får titta på någon annans bild och försöka föreställa oss det magiska.

Tycker vi inte om att cykla är det troligtvis inte Vätternrundan som ska vara målet eller så är det just precis tvärtom. Det är ett sätt att upptäcka det fantastiska med att bli starkare och bättre på någonting. Det som började som en tokig idé kanske växer fram till en ny livsstil.

Att sätta ett frö i jorden och se något komma upp kräver en viss omsorg. Kanske tröttnar vi och tycker att det är enklare att gå till affären och köpa färdig persilja i kruka eller redan hackad i frysdisken. Då är det möjligt att vår planta dör. Det är lätt att omforma argumenten för den insats som krävs.

Allt ligger dock i att göra ansatsen. Tycker man inte att resan är mödan värd så är det möjligtvis fel resa man har gett sig ut på. Resultatet vet vi aldrig förrän i efterhand.

På återhörande

Ibland kan det vara lite tungt att komma igång. Det ska jag erkänna. Tröskeln till ytterdörren har växt till att bli en meter hög. Är det Tomas tvivlaren som är tillbaka? Han har funnits där förr och rotat i tankarna. Det kristallklara blev grumligt och ett spår av tvivel om meningsfullheten infann sig.

Nu är det kanske inte så besvärligt som det låter men vissa dagar är tyngre än andra. Börjar man vackla och gå ifrån planeringen är det lätt att tappa spåret. Det innebär att jag kör mitt program och det innebär att det är tungt att komma igång. Det skulle kunna ha varit så enkelt att vika ner sig vilket kanske hade varit det smartaste. Jag har alltid varit duktig att ”lyssna på kroppen”, men det gör ju inte ont någonstans. Så jag kör på.

När jag väl sitter på cykeln nere i källaren för att genomföra mina kvalitetsintervaller går det tungt. Kadensen är inte riktigt enligt programmet och jag får heller inte upp pulsen i nivå. Efter ett tag sätter jag på musiken för att se om jag kan hämta kraft där och när Sia sjunger ”running out of breath, but I got stamina”, börjar min hjärna få kraft igen. ”I’m free to be the greatest, I’m alive. I’m free to be the greatest here tonight”. Vem kan motstå det. Jag arbetar med full kraft igen.

Jag brukar söka kraften i mentala bilder från naturen och allra helst från vidderna i fjällen. Nu är det Sia och efteråt kommer Lasse Winnerbäck med ”Åt samma håll”. Nu är pulsen tillbaka och kämparglöden tackar artisterna för knuffen framåt. 

Det är bra att tvivla ibland. Då får man ta fram argumenten och stärka sin tro på det man gör. Nu är det ju inte några stora existentiella frågor jag ger mig i kast med men även det lilla kan vara värt att reflektera över då och då. Det som ligger nära har också ett värde. 

På återhörande

TG 0,5 från 1981. Bilden tagen med självutlösare

Jag mötte en bekant på ICA häromdagen och vi började prata. Det är lätt att komma in på cyklingen och jag var ganska entusiastisk över den satsningen jag nu håller på med tillsammans med mina kamrater i Skoda Cycling Team. 

Speciellt kul är det att vi gjort ett fystest och fått basvärden och sedan träningsprogram baserat på testet. Jag försöker vara programmet trogen precis som förr vilket fick min bekanta lätt skrattande att säga: Jag pratar alltså med uppgraderingen Tomas Gustafson 2.0.

Absolut, tänkte jag. TG 2.0 gillar jag. Den killen är entusiastiskt, energisk, hängiven, kraftfull och målinriktad. Precis som TG 0,5 på bilden i början på åttiotalet.

Det gäller att ta med sig den här energin i allt. Jag håller regelbundet föredrag för företag och ofta kan jag känna att min entusiasm möjligtvis blir alltför laddad för många i grupperna. Ledarna gillar energin men jag är rädd att alla inte alltid är redo att ta sig an det som de skulle vilja och kanske behöva. Man blandar möjligtvis helt enkelt ihop det jag pratar om, med att stå överst på en prispall. Så ser ju sällan verkligheten ut och de allra flesta kan se bortom denna tankevurpa.

Del av föredrag

När jag pratar om guldmedaljer tänker jag strävan och när jag pratar om planering tänker jag handlingsplaner. När jag pratar om oslagbara norrmän så pratar jag om tankemässiga begränsningar eller närkultur. För mig handlar allt om att människor ska kunna ta till sig mina exempel eller metaforer i sin egen värld. Jag vill inspirera med mina berättelser och egentligen handlar det allra minst om mig själv.

Precis som mitt förra företag Ergoff, där jag var delägare, strävar efter att få människor att må bra på jobbet, så vill jag att människor ska kunna ha ett sunt förhållande till sina förväntade prestationer. 

När jag skriver om träningen och målsättningen inför Vätternrundan, bör man ha i åtanke att jag strävar efter att prestera på en nivå som jag känner är inom räckhåll. Det finns självklart de som är otroligt mycket bättre och kanske skrattar åt min strävan och mina mål. Gott så, jag är nöjd med vad jag gör och känner mig så himla glad att jag ansökte att få vara med i teamet.

På återhörande

Oftast är uppförsbackar stimulerande att ta sig an som Shisha Pangma 8013 m.ö.h. 

Träningspasset som ser lätt ut på pappret kan ibland vara något helt annat, åtminstone utfört som coachen tänkt sig. Idag var det låg kadens som gällde och de långa intervallerna var som att kämpa sig uppför grymt långa uppförsbackar med alldeles för tung växel. Det vet vi troligtivs alla hur det känns.

Jag vet inte hur det är för er andra men när jag tränar så dyker det upp tusentals tankar. Idag är det bara kämpatankar om att fortsätta som får fäste. Det har blivit så på sista tiden. Jag visualiserar olika sträckor på Väternrundan och ser mig själv som urstark på cykeln i dessa partier som jag vet kan vara kämpiga. För mig har det ett stort värde och jag är övertygad om att det hjälper så småningom när det är dags för examen.

Eftersom en del gamla tankar är relevanta i sammanhanget så smyger även annat än styrketankar sig in i den hårda andningens värld nere i källaren. Jag tycker ju att det här är så himla kul just nu och då är det också lätt till hands att gamla minnestankar kommer med. 

Östermalms IP 1970. Foto: Sven Gustafson

När jag började åka skridsko för länge sedan vann jag svenska ungdomsmästerskapen redan första året. Det var 1971. Andra året kvalificerade jag mig inte, tredje året kom jag sist, fjärde året kom jag inte med, femte året kom jag på tionde plats. Hade jag bara varit resultatfokuserad så verkade ju detta vara helt fel idrott. Dock fanns det en bärande faktor som var viktig för att fortsätta och som är väldans lätt att glömma bort – kamratskapen och stoltheten att vara EIK:are. Det var kul att vara där tillsammans med alla kompisarna i Eskilstuna Idrottsklubb. 

När jag håller föredrag brukar jag ibland prata om den viktiga känslan av att befinna sig i ett meningsfullt sammanhang. I omklädningsrum nummer sex på Eskilstuna Isstadion och på tävlingarna när vi var ute, fanns kompisandan. I vuxenvärlden benämner vi det ibland för psykosocial arbetsmiljö. Vilka var viktiga för att det här skulle fungera i EIK? Ledarna naturligtvis och inom idrotten ofta benämnda – eldsjälarna. De som alltid var där utan egen vinning. 

Vad är viktigt för att vi förtroendefullt ska kunna samlas runt vår gemensamma strävan i andra sammanhang? Samma svar – ledaren – som har en förmåga att vara närvarande och leva medvetet men som också är en handlingskraftig mästare som coachar och inspirerar.

Pappa, jag och Gunnar Ström på isstadion 76-77.

Det är det här som far genom mitt huvud på en millisekund när jag trampar i halvmörkeret nere i källaren där Sias ”the Greatest” dånar ur högtalarna. Nästa sekund är det något annat som hamnar längst fram och det är inte lätt att fånga upp allt men jag gör mitt bästa. 

Tack ni som läser och för att ni uppmuntrar mig att skriva vidare. Jag har ett uppdämt behov. Så småningom ska jag samla ihop mig och försöka fördjupa en del av texterna men just nu fångar jag det som kommer i min väg och låter orden flyga iväg.

På återhörande.

Jag och min fadder Danne på fina vägar i Uppland

Den ena dagen är det toppenväder och drygt fem timmar spenderas på vägarna i norra Uppland. Stor vaniljbulle intages i Österbybruk tillsamman med Danne och Fredrik. Lördagen den 15 april var verklligen en propagandadag för cykling. Riktigt härligt.

Nästa dag är också härlig och solen strålar in genom källarfönstret men nu är det wattbestämda 40/20 intervaller som gäller. 

Jag upplever det som ganska tufft med intervallerna så jag behöver sluta ögonoen och mana fram mentala bilder från förr. Det är bra att ha en ”bank” med starka situationer som går att använda som energiboostar när de som bäst behövs. 

Tänk er en septemberkväll där ljuset sakta försvinner och det är lite rått i luften. Fåglarna håller på att avsluta sin aftonkonsert. Platsen är milspåret i Vilstaskogen och just här är det något bredare och det sluttar lite uppåt. Sågspånet är fuktigt men hårt packat så skorna greppar bra. Jag sitter djupt och driver mig framåt med mina skridskohopp. Hopp efter hopp, minut efter minut och det börjar kännas ordentligt i benen. Mjölksyran börjar ge sig till känna och pulsen är hög. Intervallen är femton minuter. Tanken ligger fem månader framåt i tiden, det är tio tusen meter och sex varv kvar. Benen kommer att bränna ordentligt. Det är nu det avgörs, just ikväll. Att orka hålla fokus och jobba igenom den här hoppserien är avgörande för att jag ska orka de sista varven på skridskobanan den 21 februari. 

Så gick tänkandet då och när jag matar på med intervallerna på trainern för att förskjuta mina värden trettio år senare är det samma mentala bilder som går att använda igen. Jag försöker ta fram minnen av energi, styrka och beslutsamhet. 

Det skulle vara så lätt att istället gå ut och rulla runt tio mil. Det är den frågan som ofta kommer. Hur många mil har du cyklat? Hur fort gick det? Det verkar mer imponerande med många mil och ett bra snitt än att köra intervallerna, men återigen, jag är dedikerad programmet och litar på coach Reck. Dag efter dag, vecka efter vecka så formas jag till en bättre och starkare cyklist. Det är häftigt och kul. Den 16 juni rullar vi runt Vättern och jag förbereder mig för att verkligen bidra med min del i vårt fantastiska team.

På återhörande

16 juni kommer vi rulla i en grönskande allé på väg in mot Gränna

Vilodagen fick bli en första tur med landsvägscykeln.

Igår skrattade jag åt mig själv. I mitt förra inlägg skrev jag om mekaniskt och metodiskt letande efter känslan och att man kanske på det sättet inte kan släppa fram den rätta energin för att vara så fantastisk som man skulle vilja vara.

Jag minns ett föredrag med regissören Kjell Grede som var helt fantastiskt. Han ritade en linje på en wyteboard och så skrev han K för kontroll på den linjen. Grede menade att de flesta människorna strävar efter kontroll i tillvaron. Sedan ritade han en linje till och skrev IK på den för icke kontroll. Efter det la han till ett kryss mellan linjerna och så sa han att, ”bedriften, det utöver det vanliga, utförs alltid utanför kontrollområdet”. Han pratade om att ”befinna sig i situation” och han utgick från ledarskap från filmen och teaterns värld. Det var magiskt bra.

Det här var 1998 efter OS i Nagano och publiken var förbundskaptener från svensk olympisk idrott. Jag lyssnade med idrottsmannens öron och tänkte att kontroll stod för kompetens, att kunna sin sak, att vara skicklig på det man håller på med. Det är här nötandet, upprepandet, siffrorna och de tekniska detaljerna kommer in. Att ”befinna sig i situaton” handlar för mig om att kunna utföra tänkt prestation samtidigt som känslorna hjälper eller stjälper.

Jag minns ocskå en stor föreläsningsdag med 1200 personer i publiken. En man från arrangörsgruppen skulle ”befinna sig i situation”. Han skulle ”bara” hälsa välkommen till den stora dagen och han var säkert van att prata inför grupper. Talet hade han på ett papper som han la på talarstolen. Han började, men sedan blev det tomt. Han tittade ner på sitt papper och tittade upp. Sa några ord och tittade ner igen och tittade upp. Sa några ord och tittade ner igen. Det var nog inte så han hade tänkt sig situationen och jag kände med honom där han troligtvis kämpade med bultande hjärta och svetten som trängde fram i pannan. 

Nyslaget världsrekord i första par på WC i Calgary 1987. Foto: Tore Berntsen

För att utföra bedriften, det utöver det vanliga, behöver vi självklart kunna vår sak väldigt väl men också våga släppa kontrollen och få energi av situationen. Det handlar självklart om att träna men också om att arbeta med sin egen ”föreställning”, att våga tro på sig själv. Är vi ängsliga kanske det låser sig men är vi modiga och utnyttjar inspirationen på väg mot den personliga bragden som hägrar, kanske vi lyfter oss till oanande höjder. Vi kommer garanterat att vara nöjda att vi vågade. 

Igår satt jag nere i källaren på min trainer. Solen sken in genom fönstret och det är bara tokstollar och tråkmånsar som är inne i mörkret sådana dagar. Alla andra verkar vara på Mallorca och här hemma sitter jag som fastklistrad på kontrollinjen och försöker flytta mjölksyratrösklar och förbättra mina konditionsvärden, slaviskt lojal till coachens utskickade program. Det finns en faktor, som i varje fall är väldans viktig i sammanhanget – jag tycker det här är enormt stimulerande och roligt. 

Idag är det vilodag så det fick det bli en kort premiärtur med landsvägshojen.

På återhörande