Tomas Gustafson OLY

Igår när jag ensam satt på cykeln i soldiset och njöt på fina uppländska vägar ner förbi Sigtuna och Varpsund så kände jag mig stark och skön. Jag hade min MTB 29, som i helgen fick tjäna som landsvägskuse. Dessutom var jag i stort sett ensam på vägen, men ändå kände jag en så himla stor stolthet att tillhöra ett lag. I det här fallet heter laget Skoda Cycling Team. Teamets tröja satt tight på överkroppen och jag funderade på vad den signalerar. Den kanske säger: ”kolla, där är en stark kille, han ser proffsig ut”. Oavsett vad tröjan visar utåt så känner jag mig stolt, stark och oövervinnlig inombords. 

För några år sedan var jag och min son på Manchester Uniteds museum vid Old Trafford. Vi la ytterligare ett matchställ till samlingen och det var då jag upptäckte att det på baksidan av klubbmärket, på insidan av tröjan närmast hjärtat, var broderat – Believe.

Känslan av historien från museumet, ledorden vad det innebär att vara en Unitedspelare och den brinnande lågan i the Munich Tunnel gjorde att min upplevelse av ordet lagkänsla fick en dimension till. Jag vet inte om det betyder något för en välbetad fotbollspelare eller för en tjänsteman på kontoret, men för mig var det magiskt att få ta del av något alldeles speciellt.

Om några veckor är det dags för träningsläger med laget. För mig är det stort att vara en del av detta så jag ser verkligen fram emot det. Det må så småningom handla om att cykla högervarv runt en sjö men det har vuxit till något mycket större och framför allt har det gett mig ytterligare ett kvitto på vilken kraft det finns i tillhörigheten. 

Jag har naturligtivs förstått detta tidigare genom de lag jag varit med i, men också genom uppdrag jag har haft inom näringslivet där man ibland kämpar med teambuilding för att få människor att känna samhörighet. Jag har också förstått hur svårt det kan vara att skapa just denna känsla. Att dela upplevelser, känna stolthet och att se meningsfullheten i sin strävan är tre komponenter som jag upplever som viktiga i jakten på framgång.

Ibland upplever jag att man mekaniskt och metodiskt letar efter den där gläntan i skogen som man bara kan hitta om man går vilse. Står man på en fjälltopp och blickar mot horisonten kommer man att uppleva ett helt annat perspektiv än när man sitter i konferensrummet och läser fyrkantiga budskap i projektorns sken. Det finns en kraft i de naturliga bilderna som hjälper till att skapa positiv energi. Sedan får man hitta metoder att kanalisera den kraften, men det är ett annat kapitel.

På återhörande 

Ute vid Cap de Fermentor, Mallorca

Hur känner ni när ni ska träna? För mig är det oftast lustfyllt och jag kan knappt vänta att få ta tag i utmaningen. Ibland kan det dock vara helt omöjligt att fånga den där känslan som behövs för att besegra den mentala tröskeln som skymmer sikten.

Är det då bättre att vila än att stånga sig igenom ett halvdant pass. Ska man korta ner, sänka ambitionen eller helt enkelt strunta i passet och göra något annat. Eller finns det knep som gör att tröskeln försvinner? 

Häromdagen kände jag mig lite orolig av alla lagkompisars Mallorcarapporter. När de susar fram nere i solen och plussar på milkontot så blev jag nervös att jag hamnar på efterkälken där jag sitter på trainern hemma i källaren och sliter med mina intervallpass. Jag skrev till coach Reck för att få öka på träningsdosen. Samtidigt finns en gräns där man inte kan ta till sig den ökade träningsmängden. Jag känner mig själv hysat väl.

Det finns också maskiner därute. Det vet jag. Med maskiner menar jag människor som bara matar på och som aldrig känner som jag beskriver ovan. Maskinerna förstår inte ens vad jag pratar om och de tvekar aldrig. 

Några medaljer i mitt och Elisabets prisskåp

Ibland frågar människor mig om när jag upptäckte min talang. Talang för vadå, tänker jag. Så här i efterhand, då jag tittar på prisskåpet så inser jag att jag måste ha besuttit någon slags talang men jag har ju aldrig känt mig som en talangfull idrottare. Kanske hade jag talangen att kämpa på, men då ska jag också ge många av de ledare som jag har haft genom åren en eloge, som trott på mig och hjälpt till när det varit tungt.

Jag har mött andra som aldrig sprungit en meter men som tagit på sig löparskorna och sprungit milen under fyrtio minuter eller hoppat upp på cyklen och trampat runt Vätternrundan lätt som en plätt. När jag cyklar motionslopp så inser jag att det finns en massa otroligt starka människor som bara tuffar på. Jag brukar undra om deras ben också värker och har börjat krampa, som mina.

Jag tycker inte att jag någonsin fått en meter eller hundradel gratis och att jag alltid fått arbeta stenhårt för att utvecklas. Det är då jag inser att vi oftast inte har en aning om hur hårt människor har jobbat för att lyckas med det de håller på med. Ibland lyckas de, andra gånger inte. Det gemensamma är alltid ett enormt stort engagemang.

Elisabet fångade mig genom bakrutan på bilen

Lösningen är nog att sätta rimliga mål som känns inspirerande och samtidigt utmanande. Vill man vara uthålligt och långsiktig bör det finnas en meningsfullhet med det man gör. Jag har skrivit om att fylla femtio under rubriken ”Uppryckningen vid halvtid” och hur jag använde en Svensk Klassiker som medel för att uppnå målet ”God Form” och hur jag upplevde att det som jag inte tyckte var något märkvärdigt blev helt plötsligt något väldigt värdefullt.

Nu, åtta år senare, tränar jag i stort sett varje dag och kör Vätternrundan den 16 juni med Skoda Cycling Team. Vi siktar på 7.45 men jag tror vi grejar under 7.30.

På återhörande

Skogen har alltid vart en inspirationskälla för mig

När jag tränar kommer tankarna. Under treminutersintervallerna dyker de sista två varven på 5 000m i Calgary upp i huvudet. Jag ser skylten med två varv kvar, jag hör klockan ringa, jag ser coach Per-Arne med tummen upp för att jag ligger efter mitt schema, jag känner den ivriga jakten på att få ut de sista krafterna. Jag ser också mig själv löpa mina treminuters tokintervaller i Vilstaskogen, med förhoppning att kunna vinna ytterligare guld, med tron på att det jag gör är rätt. 

Men återigen sitter jag nere i källaren på min trainer. Det enda jag har framför ögonen är wattmätaren som indikerar insatsen och en klocka som räknar ner på min Garmin. Svetten bildar en sjö på golvet och jag upplever någon slags lycka i tröttheten att kunna påverka mig själv så att rätt film blir uppspelad. Hur skulle jag kunna ge upp med alla dessa fantastiska ögonblick som matas fram. 

Trainern har blivit en kompis för bra tankar

En tanke bort ligger uppgivneheten. Den har också funnits där förr men nu är det inte den filmen som jag har valt att spela i min träning mot VR18. Nu ska jag verkligen låta alla starka tankar ta plats. Det blir vinnande träningspass i Vilstaskogen, cykelturer från sörmlandsskogarna, löpningar i Vålådalsfjällen och återigen all träning i Inzell i sydöstra hörnet av Tyskland.

Jag kanske inte har samma fysik som när jag var tjugoåtta men mentalt är det ju ingen skillnad. Eftersom jag har cyklat åtta gånger tidigare vet jag vart jag brukar ha mina tankemässiga svackor och mina fysiska tillkortakommanden. Fysisk litar jag på coach Recks träningsprogram och mentalt grejar jag det med min egna erfarenehet.

Jag ska beskriva de mentala förberedelserna lite mer ingående senare men en första liten erfarenhet kommer här.

Då man lyckats med något kan det ju vara så att det som gjorde att man lyckades var att man förmådde arbeta hårdare än vad man någon gång tidigare hade gjort. Det fanns liksom ett sätt att ta ut ännu mer kraft, att tåla mjölksyran ännu bättre och att få lungorna att bränna av smärta efter att man var färdig.

Faran finns då man tänker tillbaka på prestationen, är att man minns den som tekniskt njutbar, att det gick lätt och fint, nästan av sig självt. När man ska göra om det, åker man och letar efter den fina känslan som man hade. Vad man kan ha glömt är möjligtvis att tankarna var förberedda på en offensiv kamp samt att det resulterade i det tuffaste och ondaste man någonsin presterat, då alltså vid det förra tillfället. Där kan man ju åka och leta efter sin goda känsla och fundera över varför det inte händer något. Problemet är/kan vara att man helt enkelt tänker fel. Man får helt enkelt fel ingångsvärde.

På återhörande

Ulva norr o m Uppsala passeras på vägen

Idag är det sista mars och i början på dagens cykeltur var det -11. Ändå är det så otroligt skönt att trampa på, lugnt och skönt i filosoferande tempo i timmarna tre. Allt enligt coach Mattias Recks plan. Flera kompisar är på Mallorca. Jag ser bilder på människor i sol och kortbyxor och visst vore det skönt att få ta sig an lite serpentiner men nu är jag här och trvis storligen i omgivningarna hemmavid.

För några år sedan var jag nere i Sitges utanför Barcelona och höll ett föredrag för ett svenskt företag som konfererade. Jag pratade om dragkraften i stimulerande framtidsbilder och inte minst om det viktiga med ”attityden att försöka” som jag tidigare har berört i den här bloggen. Jag tycker alltid att det är så häftigt att stå på scenen och bjuda på tankar och funderingar. När sedan utvärderingarna visar att jag ligger helt rätt är det ytterst stimulerande.

Föredraget var i slutet på maj och tidgare under våren hade jag låtit mig förledas att tycka att om man inte kunde köra Vätternrundan under nio timmar var det ingen idé att ställa upp. Jag hade tyckt att det var lite trögt att komma igång och när sedan ovan beskriven tanke hade fått fäste var det enkelt att välja bort de trettio milen runt Vättern. 

Efter föredraget tog jag och två personer från företaget som jag hade haft föredrag för en löptur längs strandpromenaden. Medelhavets vågor rullade meditativt in på seneftermiddagen. Vi pratade om hur skönt det var att träna och jag babblade väl på. Inom mig själv skämdes jag. Där har jag stått på scenen som inspirationsföreläsare och snackat om positiv drivkraft och allt det där andra. I verkligheten har jag vikt ner mig tankemässigt för en befängd idé som någon annan planterat i mitt huvud. Hur var det nu med attityden att försöka?!!! Där och då, joggandes på Sitges strandpromenad,  bestämde jag mig för att cykla, oavsett tid. Det finns alltid ett värde med att göra.

Strandpromenaden i Sitges – dock lite oskarp

När jag kom tillbaka till hotellrummet tittade jag i kalendern och konstaterade att det var knappt tre veckor kvar till tävlingen och min starttid var 19.44. Hur mycket cykling kunde jag få in i schemat? Det är ändå skönt att få några mil i benen så att långsträckorna mitt i natten på västra sidan Vättern blir någorlunda hanterbara. Då handlade det om att genomföra, tiden var av underordnad betydelse.

Jag är otroligt glad för den här vändningen. Som idrottsman är det skönt att vara i form. Det handlar inte alltid om att vara i toppform men att ha en bra grundkondition är väldigt mycket värt. Det är ett bra utgångsläge för mycket i livet.

På återhörande

Naturlig träning från förr

Idag när jag körde mina 40-20 intervaller på cykeln upplevde jag relativt snabbt att jag blev ganska trött. Mot slutet på den sista omgången intervaller började jag frammana gamla ”bilder” från avslutningen på mitt världsrekordlopp i Calgary, allt för att hålla kadensen uppe och sinnet vasst. Jag såg till och med min coach Per-Arne skymta förbi när jag frenetiskt arbetade vidare hemma i den oglamorösa källaren.

Tänk vad rätt tankar kan styra mycket och hur fel tanke kan få tröttheten att vinna. 1990 åkte jag tiotusenmeter i Herenveen, Nederländerna. Det är tjugofem varv och när det var tio varv kvar av loppet låg jag hundra meter bakom min motståndare. Då tänkte jag: varför är jag inte med och fajtas hundra meter längre fram. Där plötsligt, som en ingivelse, kom den positiva energin. Dessförinnan hade jag såsat på och tappat mer och mer för varje varv. Nu började jag gå ner i varvtider och hämta in avståndet. Den holländska publiken vakande till liv och lyfte fram mig trots att jag åkte mot en av deras landsmän. I mål skiljde det endast sex hundradels sekund så jag nådde inte ända fram. Det var samma jag på startlinjen som vid målgång. Händelsen gav mig ytterligare en fingervisning om hur mycket tankarna betyder.

Det här kanske är självklarheter för många, men med trötthet (inte bara inom idrotten) kommer ofta andra perspektiv än det ursprungliga. Många gånger är det skärpan i ett endaste ögonblick som avgör den inre kampen. Att ge upp för tröttheten får vi göra ibland men vi har säkerligen otroligt mycket mer resurser inom oss än vad vi anar. Matar vi hjärnan med rätt bilder och händelser så har vi stora möjligheter att lyckas med det som vi tänkt oss.

Fjällen ger fina perspektiv

Tillräcklig sömn, bra kost och mycket rörelse samtidigt som vi lever med rimliga förväntningar, är goda nycklar att ha i fickan för att kunna leva ett gott liv. 40-20 intervallerna är möjligtvis inte det viktigaste i tillvaron om man ser till samhället i stort, men det är väldigt skönt att vara i god form och klarsynt kunna se perspektiv som annars hade varit dolda i oskärpans tecken.

På återhörande

Jag brukar inte vara speciellt väderberoende. Man har liksom det man har. Men med minus tolv grader i morse får nu gärna någonting hända. Jag vill ha VÅR, sopade cykelbanor och rena vägar.

Förr var det de tuffa passen i det sämsta tänkbara vädret som stärkte tron på målet allra mest. Mörka septemberkvällar i Vilstaskogen med långa serier ”skridskhopp” var tungt men magiskt att genomföra. Intervallpass på tunga mossar uppe i Vålådalen gav styrka. Skridskointervaller i tokblåsten på Ruddalen i Göteborg blev genomförda trots att det hade varit enkalre att stanna inne och spela pingis i Wegastugan! Tack Tomas Movin.

Det handlar naturligtvis om att bestämma sig. Vill man orka långsiktigt behöver nog också det man bestämmer sig för vara meningsfullt. Jag har mer än en gång sagt att jag har cyklat Vätternrundan för sista gången. Men nu,då jag har ett knippe medaljer, inser jag att det är så otroligt mycket värt att göra resan varje år. Det har liksom blivit en del av livet och nu i år gör jag det med Skoda Cycling Team 2018.

Jag är starkare nu än för tio år sedan och känner mig frisk i tanken. Möjligheterna växer fram. Vart jag än ska så tänker jag: går det att cykla? Då spelar det ingen roll om det är Kalmar,Paris eller Sundsvall. Sedan kan det ju vara praktiskt svårt med tanke på övrigt schema men jag undersöker oftast vägar och övernattningsmöjligheter. En del kallar det fanatiskt och jag tycker det är fantastiskt. Fast det gäller att något blir av också så att det inte bara stannar vid drömmar.

Först ska jag cykla Vättern med Skoda och sedan är målet att göra Cykelvasan på 2.55. Det vore enkelt att säga att målet är under tre timmar men jag tror att man ska vara väldigt konkret när man sätter sina mål. Det är alltid bättre att sikta på ett konkret mål än att försöka undvika något. Efter den här sommaren får andra äventyr göra entré.

På återhörande.

Tomas Gustafson – stolt medlem i laget

Jag är med i ett lag och alla lagmedlemmar börjar lägga upp sina porträttbilder på nätet. Jag är stolt att vara medlem och jag tror att vi alla är supertaggade för vår kommande uppgift på Vätternrundan. Vi tränar just nu efter våra individuella program med våra egna förutsättningar. Vi känner inte varandra jätteväl ännu men jag tycker att det är häftigt att man kan känna och få kraft av de andra lagkompisarna även om man inte är tillsammans. Snart ses vi på träningsläger och vässar lagarbetet.

Genom åren har jag mött många grupper. Jag har haft föredrag men också mer genomgripande genomgångar med tillhörande processer. Det är alltid så fantastiskt intressant att möta alla dessa grupper med olika individer och alla tankar som människor uttrycker. En del visar att de är intresserade och ger energi. Andra struntar i tillhörigheten, gör sig omöjliga och stjäl energi. Det går inte att begära att alla ska vara fanatiskt intresserade men en sak tycker jag är en miniminivå i alla grupper och det är: attityden att försöka.

Ja, hur ska vi ha det?

Det kom fram en fotbollstränare efter ett föredrag för många år sedan. Han berättade att bästa killen i laget inte ville gå upp i nästa division, vilket var något hela laget strävade efter. Det hade börjat bildas en lite grupp runt den här killen och ni förstår själva vilken situation som höll på att växa fram. Nu minns inte jag anledningen till den motsräviga inställningen men det omöjliggjorde i varje fall en god lagstämning.

Med attityden att föröska finns inget utrymme för ”det har vi provat förut och det gick inte då heller”. Det handlar väldigt mycket om att ha en konstruktiv dialog så att möjligheter växer fram. Ibland tar det tid att forma tankar och då är det ju hyperviktigt att man kan hålla målet man strävar efter levande. Det får inte bli ett dokument som står undangömt i bokhyllan eller ligger i någon mapp på datorn. Om inte alla förstår vad strävan innebär, då blir det svårt.

Övning ger färdighet

Vi kanske inte kan begära att alla i alla lägen ska vara entusiastiska, hängivna, målinriktade och fulla av energi. Däremot kan man begära att alla gör sitt bästa för att försöka förstå vad man gemensamt strävar efter och ser vad man kan bidra med. Vad som växer fram har med upplevelser att göra. Även utsikten påverkar möjligheterna men det får jag återkomma om.

På återhörande

I väntan på vår och torra vägar

I väntan på att det ska smälta undan körde jag igår ett intervallpass på trainern nere i källaren. Det ser inte alls ut som på tidigare bilder utan där nere är det en stor fuktfläck på golvet och lite stökigt runtomkring. Jag ska fixa till rummt så att det blir ”anständigt” men det är ju alltid så mycket annat att ordna med så det dröjer.

Jag vet inte om det här är intressant men basen på passet igår var fem gånger nio minuter i zon 3, dvs för min del 231-245 watt och 139-145 i puls. Jag körde det från datorn och min trainer gav ett motstånd som gjorde att jag fick ligga med min lättaste växel för att kunna hålla riktvärdet för kadensen på 90-100. Det var till och med så att jag kände att det började bränna i benen efter tre intervaller. Märkligt tyckte jag men så var det. Cyklad sträcka blev endast 17,4 km och jag kände att jag jobbade mer än vad som var tänkt.

För att testa så la jag in samma pass i min Garmin som också skickar värdena till trainern. Eftersom det var vila inagt i träningsprogrammet idag tänkte jag att jag kunde ”fuska lite på mossen” och köra samma pass som igår. Nu blev det genst en mer behaglig cykling med friska ben. Kadensen är tio enheter högre, wattvärdena låg ungefär lika (ett par watt lägre idag) och pulsen var också något lägre. Dock låg jag på mycket tyngre växlar och tillryggalagd sträcka blev 45,7 km.

Nu har han fastnat i mätvärden och helt tappat orienteringen, tänker ni. Jag tycker det är kul och intressant, med värden alltså. Det skapar en diskussionsgrund och samtidigt visar det att om man vill ligga helt rätt utifrån de antaganden man gör om vad som är rätt, så krävs det att man har koll på sin träning och inte minst utrustningen. Jag ser veckan som en kalibreringstid eftersom jag egentligen aldrig har hållit på med mätvärden eller i varje fall inte låtit dem styra mig. Förr gick mycket på känsla.

Vålådalen bjöd på många fina träningstimmar

Tillbakablickar i livet kan man göra av nostalgiska skäl. Det kan ju också finnas en del situationer som kan vara värda att minnas då man står inför nya utmaningar. Då menar jag inte för att veta vad man ska göra utan för att hitta inspirationen och den rätta inställningen. 1987 på väg mot två OS-guld i Calgary skrev jag:

Idag talas det väldigt mycket om kvalitetsträning och det är självklart viktigt att man håller kvalitetskrav under träningspassen. Men jag tror absolut inte att det skadar att ”slå huvudet i taket” några gånger under sina sista ungdomsår. Tyvärr verkar det som om det är alldeles för lågt i tak på många håll. Med rätt inställning kan man höja taket åtskilligt. Vill man komma till toppen måste man vara beredd att satsa lite utöver det vanliga.   

En skön löptur väntade på måndagsmorgonen, oavsett regn eller sol. Inställningen behövde jag inte fundera över. Löpturerna var behagliga träningspass, utan press men inspirationssamlande. Jag kände hur jag orkade lyfta benen högt och detta var ett resultat av månaders karaktärsfast träning, och naturligtvis också ett resultat av den nya positiva och offensiva människa jag nu var.

På återhörande – Tomas

Idag när jag var klar med mitt puls/watt/kadensstyrda träningspass så funderarade jag över träningen och vart den ska ta mig. Jag tycker inspirationen med denna träning är stor med anledning av vetskapen att jag ligger helt rätt och tränar exakt det jag ska för att utvecklas. Det beror i sin tur på att jag helt har underkastat mig coach Reck. En annan anledning till att jag är så positiv beror kanske på att jag ännu inte har kört något superhårt pass i hans regi. Å andra sidan är det ju de tuffa passen som är mest tillfredsställande att ta sig igenom på ett bra sätt. ”No pain – no gain”, minns jag att min träningskompis och idol Eric H torrt konstaterade.

När jag var ungdom fanns inga pulsmätare så det var tempohållning på känsla som gällde. Tyvärr är det lätt att träna för hårt och tappa bort sig oavsett hur mycket känsla man tycker att man har. I en mjölksyrabelastande idrott som skridskoåkning kan överbelastning ganska plötsligt vara ett faktum. Efter att ha varit i USA som nittonåring lärde jag mig också vikten av återhämtning. Deras återhämtningsveckor var dock tuffare än vad jag hade tränat tidigare i mitt liv så det krävdes en tids anpassning till den nya nivån.

När jag kom hem igen glömde jag bort allt det där med återhämtning och levde efter den alltför vanliga devisen – ”kroppen tål”. Det amerikanska ”let’s go for it”, ekade inne i huvudet. Jag körde helt enkelt slut på mig. I samband med den smällen i tidiga tjugoåren i början på åttiotalet förstod jag också att återhämtning var att ta på allvar. ”Lyssna till kroppens signaler”- periodisera träningen. Det gäller ju även utanför idrotten.

Ibland tar det stopp

Så hur gör man nu när man kan ha koll på alla värden på egen hand eller med assistans. Det enkla budskapet skulle ju vara att följa sin plan men också vara aktsam på kroppens signaler. Ska ett pass vara långt och lugnt då ska det också genomföras långt och lugnt. Även här är ju puls- och wattmätare ypperliga för att hålla ner tempot ibland och se till att det är tillräckligt högt andra gånger. Man behöver inte höja snittet den sista timmen bara för att det ska se snyggt ut i statistiken eller för att det kändes bra just då. Då kanske man har bränt energin som behövs för att utföra tempointervaller dagen efter. Mycket handlar om att välja rätt tempo.

Det är inspirerande att vara i god form. Det är också då det är lättast att köra slut på det krut man behöver för att orka fullfölja sin plan mot sitt mål. Oftast är det på tävlingar man vill vara bäst. När jag lärde mig och blev noggrann med träningens intensitet kom resultaten från den ena säsongen till den andra. 1982 vann jag EM och slog världsrekord på Bislett i Oslo. Expressen hade flera helsidor. Det var tider det för skridskoåkningen. Jag återkommer om den mentala sidan av allt det här.

På återhörande

EM i  jan 1982 blev mitt genombrott

Tester för Skoda Cykling Team förra helgen (10-11 mars), träning i blindo i veckan och nu dags att ta sig an de nya programmen som kom inpackade i Todaysplan som små spännande presenter signerade Mattias Reck. Äntligen, nu ska kurvorna förflyttas i rätt riktning. Nu ska jag träna på allvar och inte bara låta pedalerna gå runt.

Första ”riktiga” passet på trainern hemma i källaren

Jag minns våren 1979 när jag var inbjuden att åka till Madison, Wisconsin för att träna. Där fanns en mytomspunnen grupp med Dianne Holum som inspirerande tränare. En dag damp ett tjockt kuvert ner i brevlådan. Träningsprogrammet. The training program. Det magiska upplägget som skulle ta Eric Heiden till fem OS-guld och som också skulle bli basen för mitt tänkande under resten av åttiotalet. Det var oerhört spännande att bläddra igenom dokumentet första gången och försöka översätta allt till verklighet och genomförande.

Då på sjuttio-talet var det analogt och nu är det digitalt. Det gemensamma är att innehållet ska förstås och genomföras. Finns det ett mål som är angeläget och meningsfullt blir vägen lättare men de höga trösklarna kan naturligtvis skymma sikten likväl. Tvekan och osäkerhet då och då längs vägen gör att tanken håller sig skärpt. Ger vi upp så fort det frestar på kommer vi aldrig att utvecklas. Det gäller både det fysiska och det mentala.

Det är kul när det är detaljerat och att det finns ett syfte med passet. Så var det förr och nu är det dags igen. Står det att det är lämpligt att tillföra 20-30 gram kolhydrater under andra halvan av passet – då gör jag det. Första passet är klart – i morgon väntar nästa.